”Det var bara att kavla upp ärmarna och börja jobba”
När chansen öppnade sig för somaliskfödda sjukskötare och läkare att åka tillbaka för att bygga upp hälsovården i det krigshärjade landet nappade Ahmed-Wali Dahir Haddi, Marian Ismail Abdisalan och Ahmed-Haji Omar Askar på chansen, bland många andra. Projektet, som skapats av Internationella Migrationsorganisationen IOM, har fått mycket beröm och en fortsättning planeras.
Marian Ismail Abdisalan arbetade på Bosaso General Hospital i Puntland från oktober 2012 till september 2013.
”Jag har jobbat i över tio år som sjukskötare, biträdande avdelningsskötare och avdelningsskötare. Jag hade nytta av all min erfarenhet när jag jobbade på den inremedicinska och kirurgiska avdelningen på Bosaso General Hospital i Puntland.
Jag kom till Finland som tioåring och jag har bott här sedan dess. Det här är mitt andra hemland som har gett mig en utbildning och ett bra liv. Men jag ville ge något tillbaka genom att utnyttja min utbildning, så jag ansökte om att få vara med i projektet.
Jag åkte inte ensam, utan mina båda barn – en pojke som nu är sju och en flicka som är fyra – kom med mig, och mina föräldrar också. Vi har en stark familjegemenskap. Min man stannade här för sina studiers skull.
Jag var rädd och nervös när vi åkte för jag hade aldrig varit i Puntland. Jag kommer från Mogadishu, men min pappa hade varit i Bosaso tidigare.
Jag hade inte så stora förväntningar för att inte bli besviken, utan åkte dit med öppet sinne. Jag ville inte åka iväg i stor stil, utan komma dit för att hjälpa och undervisa.
Bosaso General Hospital är ett stort sjukhus med många avdelningar: barnavdelning, förlossningsavdelning, näringslära, inre medicin ... Det var lite överraskande för ett land som har varit i inbördeskrig i tjugo år. Det var också högre standard än jag hade väntat mig.
Vi var två sjukskötare från Finland på samma avdelning, Amina och jag. Och vi fick verkligen utnyttja alla våra kunskaper och vårt vetande.
Första dagarna på inremedicinska avdelningen var en chock. Systemet var kaotiskt: alla gjorde allting och alla slags patienter delade rum. Infektionspatienter och sårpatienter var bredvid varandra. Det var bara att kavla upp ärmarna och börja.
Vi började med en två månaders period när vi undervisade och höll föreläsningar. I det praktiska arbetet var det viktigaste målet att inte försvåra arbetet och inte bli en börda, utan att göra arbetet lättare. Vi började med att definiera vem som ansvarade för vad. Vad ska skötarna göra, vad ska avdelningsskötaren göra, vad ska studerandena göra.
Sedan delade vi upp rummen. Det blir bara kaos om alla försöker sköta hela avdelningen, vissa skötare måste ansvara för vissa rum. Sedan började vi se till att dokumenteringen sköts. Nästa steg var att inrätta ett sårvårdsrum på avdelningen – tidigare kunde infektionspatienter, sår och ätande släktingar blandas om varandra.
- Till ytan är Somalia nästan dubbelt så stort som Finland: 637 657 kvadratkilometer. Befolkningen uppgår uppskattningsvis till 10,2 miljoner, men det är en mycket osäker siffra. Massiv flykt, utvandring och svält gör antalet svårt att beräkna.
- Inbördeskriget i Somalia bröt ut 1991 och landet har i praktiken varit utan centralstyre i ett tjugotal år efter det.
- I början av 2000-talet grundades en övergångsregering, som kontrollerat mindre och större delar av territoriet under årens gång. Islamistgruppen al-Shabaab har i perioder varit stark.
- 2012 fick landet en ny grundlag och en regering. Återuppbyggnaden har kommit i gång speciellt i huvudstaden Mogadishu.
- Somaliland i norra Somalia har utropat sig själv som en självständig stat, men har inte erkänts av någon annan stat. Puntland däremot vill vara en självstyrande del av Somalia.
- IOM:s projekt kallas Mida Finnsom Health och är avsett för somaliskfödda finländare som återvänder för en tid för att hjälpa till med att bygga upp hälsovården.
- Under 2008–2009 åkte 22 frivilliga i väg för kortare perioder, under 2011–2013 har 36 hälsovårdsproffs varit i Somaliland och Puntland i mellan 6 och 12 månader.
- En fortsättning planeras, möjligtvis då också på orter i det egentliga Somalia.
Vi tog också i smärtlindringen, för i Somalia finns det en gammal sed om att ju mer man har ont och klagar desto bättre läker man. Så småningom fick vi en ändring till stånd.
Vi gjorde det systematiskt och på ett år hinner man göra ganska mycket. Jag skulle gärna åka på nytt för jag har en känsla av att mycket blev ofullbordat. Jag skulle vilja arbeta med sjukskötarinstitutet och utveckla deras utbildning.”
Ahmed-Wali Dahir Haddi har varit tre gånger i Hargeisa i Somaliland mellan 2009 och 2012 och fått i gång dialysvården där.
”Jag har arbetat som sjukskötare i nästan tjugo år och länge jobbat på Hus som förman, speciellt med dialysvård.
Tidigare fanns det ingen dialysvård i hela Somalia. Något arabland hade skänkt tre dialysapparater som gåva till sjukhuset i Hargeisa, men de samlade damm i ett förråd i fyra år.
När jag kom till Hargeisa 2011 som avdelningsskötare började jag utbildningen från noll. Vi började med tre månaders teoriundervisning och kunde sedan börja ge dialys åt patienterna. 2012 kunde vi ta hand om de första patienterna.
Patienterna dör om de inte får vård, och de som har pengar har kunnat åka utomlands. Många har åkt till Kenya, men det blir väldigt dyrt med kostnaderna för vården, flygen och boendet. Men nu när maskinerna snurrar i Hargeisa så kommer det människor från hela Somalia.
Jag är så nöjd för att vården nu fungerar. Hälsoministeriet i Somaliland har köpt tre nya maskiner så fler patienter får vård.
Det här projektet är lyckat: vi har kunnat överföra kunskap och delat med oss av vårt kunnande. Jag håller hela tiden kontakt med sjukhuset och skötarna i Hargeisa berättar hur det går.
Jag var där i ett och ett halvt år och början var svår. Jag har bott redan i tjugo år här i Finland och jag fick en kulturchock när jag kom tillbaka till Somalia. Jag hade vant mig vid en helt annan kultur – jag visste inte hur finländsk jag blivit men jag märkte det tydligt där. Som till exempel det här med att köa: alla kilade hela tiden förbi mig tills jag insåg att jag bara måste tränga mig fram.
På samma sätt var det väldigt annorlunda att jobba där. Här i Finland är arbetsförhållandena bra och alla redskap som behövs finns. Där hade vi ingenting. Här finns en ingenjör som kan reparera apparaterna om de går sönder – det räcker med att sätta en lapp på och skriva ”huolto” (service), där måste jag försöka göra det själv.
Första resan var allra svårast – när jag åkte tillbaka nästa gång tog jag med mig instrument.
Jag kom tillbaka när min tjänstledighet tog slut, men jag hade gärna stannat. Där finns ett så enormt behov – det var ett stort etiskt dilemma för mig.
Men jag vill tillbaka, det finns så mycket mer att göra. Redan tidigare har jag hjälpt universitetets sjuksköterskeutbildning med att göra upp en läroplan och jag skulle vilja återvända. Jag hoppas att jag får åka tillbaka under projektets nästa skede.”
Ahmed-Haji Omar Askar är expert på hälsovårdsförvaltning och hjälpte sjukhuset i Hargeisa att börja fungera effektivare.
”Jag var första gången i Finland redan på 1980-talet under mina läkarstudier: 1984 och 1987. Sedan när inbördeskriget bröt ut återvända jag som flykting 1989. Jag slutförde mina magisterstudier i Kuopio och skrev min doktorsavhandling vid Tammerfors universitet.
Under de senaste tio åren har jag åkt fram och tillbaka mellan Somaliland och Finland. Jag är specialiserad på tuberkulos och har varit med och byggt upp tuberkulosvården i Somalia. Från 2004 har jag också varit med i hiv/aidsprogram och dessutom varit med om att bygga upp sjukhusens administration.
När jag hörde om IOM:s projekt ville jag delta och tänkte att jag skulle sköta tuberkulosprogrammet. Men sedan bad hälsovårdsministeriet i Hargeisa att jag skulle ta hand om sjukhuset i staden i stället – och eftersom jag är expert på hälsovårdsförvaltning så tog jag gärna emot uppdraget.
Sjukhuset i Hargeisa levde i ett nödläge. De hade problem att erbjuda den service de skulle ge, standarden var låg eller icke-existerande, så jag satte i gång med att förbättra systemen. De kirurgiska avdelningarna opererade inte tillräckligt med patienter – men de siffrorna fick vi upp. Andra områden som förbättrats är den ortopediska kirurgin, jouravdelningen och så kan vi erbjuda helt ny vård som bloddialys för njurpatienter.
Vi har också byggt ut infrastrukturen med en barnavdelning, en röntgenavdelning och laboratorium. Människorna har nu tillgång till mer vård och de antal människor som får vård har ökat klart.
Vi samarbetar också med universitetet eftersom sjukhuset i Hargeisa är ett undervisningssjukhus.
Jag är i konstant kontakt med sjukhuset. Finansdirektören ringde senast i går och vi är hela tiden i e-postkontakt. Jag är på väg tillbaka även om det inte finns något färdigt projekt. Jag måste tillbaka, Hargeisa är min hemstad och jag har släkt där.
Den här sortens projekt är ett väldigt bra sätt att ändra situationen i landet. Precis som i tuberkulosprojekten är det viktiga att vara där med människorna och undervisa dem och övervaka det tills de kan göra det själva.”