Språkkunskapen växer inte fram på ett år
Ett år i beredskapsklass räcker inte alltid för att invandrarbarn ska lära sig den finska som behövs i allmänundervisningen. Det säger forskare som studerar hur inlärningen går till.
SPRÅKPEDAGOGIK
Invandrare måste lära sig finska för att integreras i samhället. Barn sägs ha lätt för att lära sig språk, men faktum är att det inte finns mycket kunskap om exakt hur det går till när invandrarelever lär sig ”S2” som branschfolket förkortar termen ”finska som andraspråk”.
– Den mesta S2-forskningen fokuserar på vuxenutbildning. Hur vuxna och ungdomar lär sig kan man studera genom att titta på deras texter, men så funkar det inte med barn, säger universitetslektorn Maria Kela vid institutionen för lärarutbildning vid Helsingfors universitet.
Hon leder projektet Long Second som studerar hur fem invandrarelever lär sig finska i en lågstadieskola i Helsingfors. Studien är longitudinell och följer alltså upp hur samma individer utvecklas över en längre tid. Eleverna i åldern 7–12 går i en separat ettårig klass som ska ge dem en språklig beredskap för att integreras i allmänundervisningen följande år.
– Det fanns ett behov av den här forskningen, säger Maria Kela som utbildar klass- och ämneslärare som specialiserar sig på att undervisa S2.
– Vi märkte att forskningen vet väldigt lite om hur första generationens invandrare anammar S2 i lågstadiet.
Under skolåret 2011–12 spelade forskarna in undervisningen i ett klassrum två gånger i veckan. Tack vare ett stipendium från Kones stiftelse kan forskningsassistenter nu transkribera nästan 50 timmar samtal i en salig röra av finska, ryska, estniska och engelska. HU samarbetar med Tallinns universitet, och Tartus universitet ska hänga på.
Noggrant och relevant
Kela väntar med att dra slutsatser tills samtalen är transkriberade och analyserade, men fokus är klart:
– Allt ska vara språkvetenskapligt noggrant och socialt relevant. Vi jobbar genuint tvärvetenskapligt, med ett lingvistiskt perspektiv för att tjäna språkpedagogiska behov.
De fem invandrarbarnen talar ryska och estniska som modersmål, vilket passar bra med tanke på att det är de två största språkgrupperna bland invandrare. Att estniskan och finskan är närbesläktade språk ger ytterligare en dimension:
– Ofta tycker jag att en av pojkarna talar estniska fastän han själv tycker sig tala finska. Kommunikativt är det ett mindre problem om man förstår och gör sig förstådd, men faran är att man fastnar på den nivån.
Under transkriberingen har forskarna lagt märke till att eleverna talade överraskande mycket engelska i början. Finskan blev dominerande under vårterminen.
– Även om lärarna avsiktligt inte talar engelska märker eleverna att lärarna förstår. Det visar att barn lär sig språk för ett socialt behov, inte på order. De uttrycker sig som det är behändigast.
Inte på order
En annan observation är att språkbruket blir väldigt olika beroende på om läraren undervisar från katedern eller om eleverna sitter i grupp runt samma bord. Det blir två olika former av social samvaro.
– Det påverkar språkbruket på ett dramatiskt sätt, det är som om det var olika barn. Det första intrycket av grupptimmarna är lite kaotiskt men när vi transkriberar fram allt som sägs samtidigt på flera språk ser vi hur mycket det händer, säger forskningsassistenten Miina Gustafsson som har varit med i projektet från början.
Är grupparbeten bättre för inlärningen?
– De är säkert gynnsamma, om bara de vuxna hinner reagera och lyckas se till att alla får uttrycka sig. I katederundervisningen uttrycker sig läraren mer formellt. Varvar man undervisningsformerna utsätts barnen för, och kommer åt att öva upp, flera slags språkbruk, säger Maria Kela.
En tredje iakttagelse är att språkinlärningen har en starkt social natur. Barnen vill skapa en gemenskapskänsla över språkgränserna.
– De kan sjunga eller kasta ur sig korta fraser från gårdagens tv-program. Så länge man inte har ett gemensamt språk skapar man något av det lilla man kan dela, säger Kela.
– Det är intressant att se hur barnen tyr sig till varandra. De pikar och skäller på varandra, men i slutändan är de väldigt solidariska. De tolkar för varandra och diskuterar innebörden av finska ord och uttryck sinsemellan. Och så använder de ryskan som ett kodspråk, när de svär eller vill att läraren inte ska förstå, säger forskningsassistenten Marjo Yli-Piipari.
Fler lärare behövs
Maria Kela ser också mycket frustration på videoupptagningarna. En lärare och en assistent på fem barn räcker bara nätt och jämnt.
– Det kräver väldigt mycket av de vuxna att hantera fem barn i en sådan här klass. Många av barnens frågor eller behov att uttrycka sig går lärarna förbi, hur duktiga de än är. Vi ser att frustrationen har en orsak – ibland skulle det behövas en vuxen till för att hjälpa.
De begränsade resurserna får Maria Kela att reflektera över om alla invandrarbarn faktiskt är redo för allmänundervisningen efter ett år i förberedande klass.
– Man vet av erfarenhet att det skulle behövas ett övergångsskede mellan den förberedande undervisningen och allmänundervisningen, eller fler vuxna i allmänundervisningen som tar emot eleverna från de förberedande klasserna.
Sådant har få kommuner råd med. Följaktligen klarar alla S2-elever inte av allmänundervisningen, tvärtom är de överrepresenterade i specialundervisningen.
Verkligheten skiljer sig krasst från damtidningarnas artiklar om finländska familjer som flyttat utomlands där barnen ”lärt sig flytande utländska på två veckor sedan vi emigrerade”.
– Det är bara smörja. Klart att barn lär sig fraser så att de kan leka tillsammans, men att anamma ett främmande språk så att man kan integreras i samhället tar åratal.
Så Finlands system med ettårig S2-beredskapsklass räcker inte?
– Arrangemanget är bra, men vi ser konkret hur stort behovet av tid och stöd är. Idealet vore om några finska barn skulle göra invandrarna sällskap i S2-klassen, att finsktalande skulle integreras bland invandrarna. Det kunde vara språkpedagogiskt ändamålsenligt.