”EU har skyddat oss från kriser”
– Det är en stor utmaning att höra till EU. Men för ett litet land i marginalen är det ännu svårare att stå utanför i ett splittrat Europa. Det är Johnny Åkerholm som talar, ekonomisk expert i statsminister Jyrki Katainens ekonomiska råd.
Johnny Åkerholm är sur på det han kallar populismen i EU-debatten.
– Folk glömmer att det är EU och euron som har skyddat Finland från kriser och allvarliga ekonomiska obalanser, inte att vi skulle ha fört en framgångsrik ekonomisk politik. Nu om någonsin krävs reformer.
Upplägget är att plocka fram både positiva och mera bekymmersamma sidor av Finlands och EU:s ekonomiska situation just nu. Men diskussionen kantrar mycket snabbt över mot det negativa.
Åkerholm, som har ett långt förflutet i bankvärlden, på Finansministeriet och i EU-sammanhang, är mycket bekymrad över det rådande ekonomiska läget.
Vad är det som har hänt i Finland när ett land som har profilerat sig som en av EU:s starkaste ekonomier nu på relativt kort tid fått kniven mot strupen och snabbt borde spara in miljardbelopp?
– I Finland har vi levt i fem år utan att folk har förstått vad som är på gång. Strax efter finanskraschen 2008 reagerade regeringen alldeles riktigt på den dramatiska nedgången i ekonomin. Regeringen stimulerade den inhemska utvecklingen. Det här ledde till att hushållens inkomster steg hela tiden. Man fick mera pengar i plånboken reellt sett, samtidigt som de ekonomiska resurserna krympte. Det här finansierades med en ökad skuldsättning i den offentliga sektorn och vi hade en helt orealistisk bild av den finländska ekonomins verkliga tillstånd.
– Kanske politikerna redan då förstod det ohållbara i situationen, men få var mentalt redo att acceptera rådande faktum. Finansministeriets prognoser uppfattades som svartmålning och som alltför negativa. Det senaste regeringsprogrammet byggde på en alltför ljus ekonomisk bild.
Enligt Åkerholm måste beslutsfattarna och alla andra senast nu förstå allvaret.
Om vi inte lyckas få ekonomin i balans under de närmaste åren har det oanade konsekvenser.
– Då kommer anpassningsåtgärderna helt oplanerade och med mycket större negativa konsekvenser än om åtgärderna är planerade och förberedda. Först i somras började man förstå att något fundamentalt är på gång. Näringslivets struktur förändras. Globaliseringen medför att en stor del av de varor och tjänster som har gjorts hos oss kan göras på annat håll, närmare marknaden, billigare. Vi måste skapa något annat i stället och det är den processen som är det svåra. Därför behövs optimism. Folk måste förstå att det finns saker vi är goda på, säger Åkerholm.
Hur kommer det sig att beslutsfattarna förstår allvaret först när problemen fått gigantiska proportioner?
– Det är mera regel än undantag att effektiva åtgärder införs först i ett svårt läge. Det är också en av orsakerna till att vi nu har svåra ekonomiska kriser i de flesta EU-länder. Euron och Europeiska unionen gav oss en lång tid av stabilitet. Vi blev av med valutakriserna och kortsiktiga finanskriser som vi ofta hade under fastkurssystemet. Men vi förstod inte att under en så lång tid av stabilitet var det svårt att i de olika länderna genomföra de reformer som behövdes för att euroområdet skulle utvecklas ekonomiskt.
– I början på det förra årtiondet levde vi på det som vi hade skapat efter den stora krisen i början på 1990-talet. Men när de frukterna tog slut var vi lika dåliga på att förnya oss som de flesta andra EU-länderna. Vi har sett ner på de andra EU-länderna. Nu förstår vi, eller borde förstå, att vi inte är så mycket bättre själva.
Den europeiska bankunionen har nyligen tagit form. Är det en bra sak?
– Fundamentalt sett är det en bra sak om vi lyckas, vilket är målsättningen, bryta kopplingen mellan bank och stat. Bankerna och den privata sektorn som helhet har nu en räntenivå som reflekterar statens räntenivå och inte objektets, det vill säga låntagarens egna risker. Om man har två likvärdiga företag eller hushåll i Finland och Grekland som individuellt skulle utgöra samma risk, så betalar de helt olika räntor på grund av att den finländska och grekiska staten betalar olika räntor. Det här försöker man bryta. Man försöker frigöra skattebetalarnas risker från bankernas risker.
Arbetet med att skapa en bankunion har ändå varit problematiskt.
– Allt skulle vara lättare om det här kunde göras i en situation där vi inte hade så stora potentiella problem runt hörnet. Det vill säga att man i lugn och ro under många år kunde bygga upp de resurser som krävs för att sköta kommande bankkriser. Men nu har vi en situation där vi vet att det finns problem i banksektorn.
– En annan sak är att länderna gärna överför det ekonomiska ansvaret, men de vill inte ge bort makten. De vill vara med och bestämma om det egna banksystemets framtid. Hur mycket av makten skall ges till utomstående (EU-kommissionen), hur mycket skall vara kvar som nationellt bestämmande? Det som nu har byggts verkar vara en hybrid, en blandning av många system. Frågan är om det faktiskt blir möjligt att inom ramen för en så komplicerad beslutsprocess fatta snabba beslut. Det kan handla om ett veckoslut.
Åkerholm pekar också på medaljens baksida – unionen har ett pris.
– Det är viktigt att förstå att det inte finns ”fria luncher”. Åtgärderna ökar bankernas kostnader. Inte är det bankerna som betalar det här utan kunderna. Bankerna skall ha mera eget kapital och det är helt korrekt, det kan inte kritiseras. Finanskrisen visade att bankerna hade för lite kapital i sina balanser, men kapitalet skall genereras på något sätt. De kan göra det på två sätt. Det ena är att de är tillräckligt lönsamma så att de kan lägga pengar åt sidan. Det andra är att de får mera kapital från marknaden. För att kunna få mera pengar från marknaden måste de visa att de får en avkastning på det kapital de får. Också det här kräver större lönsamhet. Trycket på ständigt bättre lönsamhet har lett till att bankerna börjar sky den verksamhet som kräver mycket eget kapital. De har helt enkelt inte råd med det under rådande förhållanden.
Vad är det för långivning som bankerna har skurit ned på?
– Det är lånen till små och medelstora företag som är det mest riskfyllda i bankernas balans, och det håller på att bli ett problem. Bankerna borde förse små och medelstora företag med den finansiering de behöver. Det är inte ett problem när ekonomin inte växer. Men det blir ett problem när ekonomin börjar växa.
Tror du på att man lyckas bryta kopplingen mellan stat och bank? Nu tenderar bankerna att anse att vinsten på riskerna är deras egna inkomster medan skattebetalarna får stå får de stora förlusterna.
– Länken mellan stat och bank kan inte brytas så länge bankerna har ett stort incitament att hålla statspapper i sin portfölj. Det hänger samman med att när man har höjt bankernas kapitalkrav så har vi i euroområdet ett system där statspappren ända fram till 2017 är undantagna kapitalkrav. Det är billigt för bankerna att investera i statspapper i synnerhet när man beaktar att bankerna tar risker i annan långivning. Man behöver inte eget kapital för att köpa statspapper. Det har lett till att i många länder fylls bankernas balanser med statspapper. Det finns en automatisk koppling mellan stat och bank. Om den ena får problem så påverkar det automatiskt den andra. Båda är i samma båt. På det viset lyckas man inte uppnå bankunionens primära målsättning – så länge det här otyget fortsätter.
– Det finns många olösta problem med bankunionen. Men bankunionen finner nog sin form, visserligen tror jag inte modellen någonsin blir färdig.