Små insatser ger stor utdelning

Den här veckan har han ändå rest på charterresa för att fira sin födelsedag under Thailands värmande sol.

Erik Hagman gick i pension som överläkare på Degerö hälsocentral i Helsingfors 2002. Han njöt stort av den långa sommarledigheten, av att få pyssla på sitt sommarhus i Föglö och slippa pendlingsresorna mellan Ekenäs och Helsingfors, som gjorde dagarna långa och tröttsamma.

– Men sedan kom hösten och meningslösheten började tränga sig på. När hobbyerna som musik, konserter, teaterbesök och litteratur blir ens huvudsyssla mister de sin charm.

Erik Hagman är utbildad i Danmark där han tillbringade nästan hela 1960-talet. Han har senare arbetat som läkare i bland annat Cypern och Saudiarabien. Därför kändes det naturligt att börja spana efter vikariat utomlands för kortare perioder.

– Jag har alltid tyckt om att börja med nya saker och har aldrig ångrat mig att jag blev allmänmedicinare. Det är ett så brett fält och ger en möjlighet att jobba var som helst.

Vid det här laget har uppdragen utomlands blivit många och Erik Hagman har hunnit upptäcka samhället på basnivå i flera länder och kontinenter, såsom England, Saudiarabien, Australien, Grönland, Zambia, Kenya och nu senast Tanzania. I maj bär det av till Kenya igen, för sjunde gången.

– Jag gillar Kenya. Människorna är vänliga och landet är vackert. Arbetet som är organiserat av Svenska Rotarys läkarbank fungerar utmärkt och känns meningsfullt. God hjälp har man av de rutinerade sjukskötare som följer med.

Erik Hagman jobbar inte på några högstatuskliniker när han åker i väg. Det bär tvärtom av rätt ut i bushen där Erik Hagman ofta är den första vita människa som byborna kommer i kontakt med. Arbetstakten är hård.

– Senast jag var i Kenya hade jag ofta 80 patienter per dag. Det var för mycket, tre minuter per patient och jag hann inte ens ut och kissa. När patienterna håller sig mellan 30 och 40 per dag går det bra, säger han och småler lite åt de normer vi har i Finland.

– I Ekenäs, där jag vikarierar då jag inte är utomlands, räknar vi med en halv timme per patient.

Det är sällan Erik Hagman stöter på komplicerade fall i Afrika.

– Där blir människorna inte gamla och får inte kroniska sjukdomar som hos oss. Trots att det varken finns röntgen eller labb är sjukdomarna rätt enkla att diagnostisera. Vanligen rör det sig om malaria, tuberkulos eller hiv. Vi har med oss ett stort lager mediciner, ofta donationsmediciner som vi delar ut.

Ormbett

Trots att Erik Hagman arbetar i exotiska omständigheter är det sällan han råkat ut för riktigt knepiga situationer.

– Jag har aldrig stött på någon som blivit biten av ett lejon. Men i Australien, där det vimlar av mer eller mindre giftiga ormar, kom det en gång in en tysk turist som hade blivit ormbiten. Han hade sett en stor orm som låg och solade. Han tog ett steg framåt för att fotografera den, varpå ormen blixtsnabbt bet honom i benet och ringlade i väg. Lyckligtvis hade han fångat ormen på bild och den lokala polismästaren som var ormexpert kunde konstatera att det ”bara” var en pytonorm och alltså inte giftig. Jag drog en suck av lättnad och det gjorde nog tysken också.

Erik Hagman reflekterar över sjukdom som inte bara är ett biologiskt fenomen, utan också psyko-kulturellt.

– Smärta är kanske det vanligaste symtomet som får människor att vända sig till en läkare. Den kan ha många orsaker, men har ofta en psykosocial komponent.

Erik Hagman ger ett exempel.

– I Saudiarabien sökte ett stort antal kvinnor vård för flanksmärta, ont strax under bröstkorgen på ryggsidan. Njursten förekommer mycket i landet och ger ofta upphov till intensiva flanksmärtor. Men vid undersökning med röntgen och ultraljud hittades nästan aldrig någon njursten bland dessa kvinnor.

Hagman tvivlar inte på att de hade ont, men orsaken låg uppenbarligen på det pyskosociala planet: alltför stor arbetsbörda, familjeproblem, männens kvinnoförakt och annat.

– I de nordiska länderna möter man liknande smärtsymtom med annan bakgrund. Ont i bröstet och huvudvärk är vanliga och patienterna är övertygade om att det handlar om hjärtbesvär eller migrän. Men smärtan beror oftast på ett socialt eller psykiskt illamående.

Smärtan upplevs också olika i olika kulturer. 

Hiv och aids är den afrikanska kontinentens stora gissel.– I sydliga länder kan man vara väldigt dramatisk och känna sig halvdöd för en ganska liten sak, medan man i Finland nästan med våld måste släpa en man till mottagningen fastän hans tillstånd kan vara mycket allvarligt. I Australien där jag arbetade mycket med aboriginer gav deras kroppsspråk inte uttryck för något som helst, vilket var knepigt eftersom förhållandet mellan läkare och patient till stor del handlar om kommunikation.

– I Tanzania går det mot det sämre medan det ser bättre ut i Kenya nu, och Uganda har tagit nacksving på epidemin tack vare upplysning och bromsmediciner.

Han tror på en ljus framtid för Kenya.

– Landet har lyckligtvis inga stora naturtillgångar som kan skapa elände.

Sprit och våld

Förutom Kenya är Erik Hagman väldigt fascinerad av Grönland där han arbetat två gånger.

– Det är ett hårt samhälle där spriten och våldet florerar och sjukvården och polisen sopar upp följderna, men samtidigt är det fascinerande. Inuiterna saknar antagligen det enzym som bryter ner alkoholen och därför får den så katastrofala följder.

I och med att man hittat olja på havsbotten står Grönland nu inför enorma förändringar.

– Hur skall befolkningen klara av det trycket?

Erik Hagman har ingenting emot att resa ensam.

– Det tvingar mig att möta människor på helt egna villkor och att klara mig i alla situationer. Jag har blivit rånad en enda gång, i Addis Ababa, och det gick så snabbt och galant att jag inte ens hann bli rädd. Att resa ensam ger en förhöjd livskänsla.

Annars trivs han bra på hälsostationen i Ekenäs där arbetsgemenskapen är fin och han har ett långvarigt förhållande till en stor del av sina patienter.

– Jag tror att husläkarsystemet, som vi tillämpade i Finland en tid på 90-talet, skulle vara utmärkt. Men det förutsätter att vi har läkare som stannar på sitt arbete en längre tid. Nu är vi till exempel bara tre pensionerade trotjänare som står får kontinuiteten i Ekenäs.

Det finns inga begränsningar för hur länge man kan arbeta som läkare och Erik Hagman tänker fortsätta ”så länge huvudet och kroppen håller.”

– För att hålla mig à jour läser jag dagligen medicinska tidskrifter. Jag tycker fortfarande läkaryrket är ett spännande detektivarbete, att se mönster och lista ut vilka bitar som fattas, säger han.

I boken Att färdas hoppfullt, Läkare i fyra världsdelar (Sahlgrens 2013) skriver Erik Hagman om sina äventyr.