Först på plats med mobilnät i öst
Som representant för Telia Soneras föregångare byggde Carl-Fredrik Geust mobilnät i S:t Petersburg och Moskva på 1990-talet. Han avundas inte dem som i dag leder bolagets mobilverksamhet i Ryssland och Centralasien. – Allt har vuxit till astronomiska dimensioner, säger han.
Diplomingenjören och hedersmedlemmen i ryska telekomakademin Carl-Fredrik Geust var en av pionjärerna när Telia Soneras föregångare tog sina första steg på utländsk mark i början av 1990-talet. Bolaget var på den tiden statliga Post- och televerket, vars televerksamhet under en period gick under namnet Telecom Finland. Efter Sovjetunionens sönderfall såg många telebolag sin chans att göra affärer och även finländarna ville vara med och dela på kakan.
För Geust, som kom till telebolaget 1992, var Ryssland bekant. Under 1980-talet var han anställd på Nokias avdelning för östhandel. Där jobbade han speciellt med samproduktion av DX200, telefonväxeln som var en av Nokias storsäljare före mobilepoken. Han hade lärt sig ryska och kunde förhandla utan tolk.
Under Sovjettiden skedde handeln enligt bilaterala kvoter.
– Ryssarna krävde absolut toppkvalitet och förhandlingarna kunde vara oerhört komplicerade. I dag tror man felaktigt att det gick att sälja vilket skräp som helst, men om så var fallet gällde det bara vissa konsumtionsvaror, kläder och skor.
Att anpassa växlarna till det existerande ryska telesystemet var en utmaning. Men när den första provstationen till S:t Petersburg hade godkänts hösten 1984 rullade beställningarna in.
– De pengar som Nokia tjänade på affärerna var Kari Kairamo (dåvarande vd) klok nog att investera i produktutveckling av mobiler, vilket gav Nokia en nystart.
Först i S:t Petersburg
Då hade Geust redan flyttat över till Telecom Finland, där han var med om att starta mobiloperatören North-West GSM i S:t Petersburg. Den var ett samföretag mellan televerken i Finland, Sverige och Norge, samt ryska samarbetspartner. Ensamma hade ryssarna varken kunskap eller ekonomiska resurser att förverkliga mobilnäten.
– Våra ryska partner var mycket angelägna om att få 51 procent av aktierna trots att de inte hade några pengar. Det ordnades genom olika ekonomiska trollkonster. Ryssarna bidrog med utrymme, för växlar, basstationer och antenner, och för det räknade vi fram en prislapp, vilket blev ryssarnas andel av kapitalet. Men några verkliga pengar hade de inte. Nu är de stormrika.
Till en början var samarbetet mellan samföretagets nordiska parter gott, men när verksamheten växte började dollartecknen glittra i ögonen.
– Alla försökte dra åt sitt håll och samarbetet sönderföll. De första som lösgjorde sig var norrmännen.
EU-satsning gynnade Kina
I två år i mitten på 1990-talet jobbade Geust i Moskva inom EU-programmet Tacis, vars syfte var att stödja demokratiseringen och övergången till marknadsekonomi efter Sovjetunionens sammanbrott. Hans uppgift var att ta emot stödansökningar för olika it-projekt.
Ett av projekten var moderniseringen av en elektronikfabrik i staden Ufa. Personer han lärde känna på fabriken träffade han några år senare på en mässa – då som representanter för den kinesiska elektroniktillverkaren Huawei. Huawei, som är en allvarlig konkurrent till bland annat Nokia, hade köpt fabriken och kunde på så sätt direkt dra nytta av de satsningar EU hade gjort.
I slutet av 1990-talet var Geust med om att bygga upp ännu en mobiloperatör, Sonic Duo i Moskva, i form av ett samföretag. Sonic Duo kom sedan att utgöra kärnan i Megafon som dagens Telia Sonera är delägare i.
Kunde ha varit aktivare
Kampen om de ryska beställningarna var hård. Finlands fördelar var den geografiska närheten och det förtroende landet hade byggt upp under sina tidigare affärer med Ryssland.
Ändå tycker Geust att de konservativa mellancheferna på Telecom Finland kunde ha varit djärvare och satsat mer. Då hade bolagets sits i Ryssland varit mycket starkare.
– Pekka Vennamo (dåvarande vd) såg möjligheterna men mellancheferna litade inte på ryssarna som investeringspartner. Vennamo som var både politiker och företagsledare var uppskattad bland ryssarna och kunde ta dem på rätt sätt.
Turbulens
Åren kring millennieskiftet var turbulenta för Sonera. I samband med privatiseringen 1997 ansågs vd:n Pekka Vennamo fått förtur vid teckningen av aktier och Vennamo tvingades avgå. Efter honom kom Aulis Salin och kort därefter Kaj-Erik Relander, som i fartblindhetens tidevarv tömde bolagets kassa på tyska, spanska och italienska mobillicenser, som sedan rann ut i sanden.
– För att rädda bolaget från konkurs och ytterligare skandaler ville politikerna få svenska Telia att ta hand om Sonera. Som delägare i Moskva-operatören Sonic Duo satt Sonera på en mycket attraktiv licens i staden. Licensen blev ett värdefullt lockbete i försöken att få i gång fusionen mellan Telia och Sonera.
- Telia Soneras finländska gren har sina rötter i statliga Telegrafverket från 1917, som 1927 slogs ihop med posten till Post- och televerket.
- 1994 blev Post- och televerket ett aktiebolag och bytte namn till PT Finland. Bolaget bestod av Posten Finland och Telecom Finland.
- 1997 inleds privatiseringen av Telecom Finland som ändrar namn till Sonera.
- 1998 noteras Sonera på Helsingforsbörsen.
- 1999 tvingas vd Pekka Vennamo avgå på grund av att han fått fördelar vid teckningen av aktier vid börsnoteringen.
- 2002 i december är samgången mellan Sonera och svenska Telia klar. I dag är Telia Sonera Europas femte största teleoperatör med över 70 miljoner abonnemang i 15 länder.
Via Turkiet
Geust påpekar att Telia Soneras uppmärksammade affärer i Uzbekistan och andra centralasiatiska republiker inte är en fortsättning på den mobilverksamhet han själv var med om att starta i Ryssland.
– Telecom Finland hade gått in i Turkiet och där bildat samföretaget Turkcell. Det var den turkiska parten som öppnade dörren till Centralasien. Att den senare Telia Sonera-ledningen buntat ihop den ryska och centralasiatiska verksamheten i samma affärsområde är ett misstag.
Att göra affärer med det turk-arabiska klanvälde som står bakom Turkcell är inget som Geust avundas, och han tror att Telia Sonera-ledningen inte riktigt visste vad man hade gett sig in på.
– Allt har vuxit till astronomiska dimensioner som vi inte hade en aning om när vi satte i gång.
Trots de speciella utmaningar som var förknippade med verksamheten i Ryssland på 1980- och 1990-talet tror Geust att han hade en lättare uppgift än dagens kolleger, både i Ryssland och i Centralasien.
– Jag skulle inte vilja vara bolagets representant i de här länderna i dag. Jag är glad att jag kom bort innan det blev alltför mycket fula affärer, säger Geust, som gick i pension 2002.
Tror du att Telia Sonera hade kunnat driva en framgångsrik affärsverksamhet i Uzbekistan enligt en nordisk affärskultur?
– Nej, knappast.