”Finland ska inte ledas med knytnävar”
– I en tid när alla med egna ögon ser det som blir sämre, men inte vad som kommer i stället, måste vi bara våga tro på att vi, precis som generationer före oss, bygger ett bättre samhälle. Det säger statsminister Jyrki Katainen (Saml) på randen till ett nytt år, 2014.
Statsminister Jyrki Katainen viker en knapp timme i sitt späckade program till Hbl strax före jul- och nyårsledigheten. Vi ska ta en titt i kristallkulan och försöka förstå vad som pågår i republiken Finland utan att gå in på dagspolitiken. Men debatten om äldreomsorgen är svår att förbigå:
– Den är ett bra exempel på hur långt vi gått i förmynderiet, mentalt sett. Trygghet har för många blivit en statlig försäkran om en säng på en vårdavdelning – även för dem som egentligen inte hör dit, säger statsministern.
I Katainens värld finns samhället till för att stödja människan, inte begränsa henne.
– Det gamla välfärdssamhället har byggts upp så att staten tagit på sig rollen som förmyndare helt enkelt för att man inte litat på att människor kan fatta egna beslut. Vi måste nu gå åt ett annat håll, och börja lita på att människor själva förstår sitt eget bästa.
Regeringens reformförslag väcker ändå oro hos många, och Katainen kan delvis förstå det.
– Det är sällan man hittar en perfekt lösning genast. Men vi måste våga förändra. Att öka valfriheten betyder inte att man ska betala mer. Det betyder inte heller att vi dumpar ansvar på anhöriga.
Statsministern böjer sig framåt:
– Och de som varken kan eller vill fatta egna beslut lämnas naturligtvis inte vind för våg.
Auktoriteterna faller
Finlands statsskuld växer och väntas överskrida oroväckande 60 procent av bnp nästa år. Katainen talar hellre om hur vi ska ta oss ur skuldträsket än hur vi hamnat där. Och det förenklade svaret är genomgripande, strukturella reformer.
Men lätt är det inte. Att under knappa stjärnor leda Finland in i framtiden har många statsministrar gjort före Jyrki Katainen. Det är ändå inte jämförbart, menar han.
– Det finns flera förändringsfaktorer som gör situationen annorlunda. En är att tron på auktoriteter vittrar sönder. Det märks i politiken, på arbetsmarknaden, i kyrkan, i medierna. Det gäller inte bara Finland utan hela Europa.
Det i sin tur hänger ihop med att människan har blivit mer individualistisk. Vi lever våra liv mer utifrån våra egna behov än lutheransk plikt.
– Tiden är förbi när det fanns enkla sanningar som dikterades av regeringen, fyra arbetsmarknadsparter och kanske några bergsråd – och som kyrkan sedan välsignade. Finländarna samlas inte längre mangrant runt ett budskap i halv nians nyheter. Det är så många fler som är med och bestämmer och det är svårare att höras i mängden. Människor köper inte längre rakt av budskap uppifrån. Ledarskap i dag handlar om att få olika grupper av människor att göra rätt saker.
Katainen ler ett snett leende:
– Ibland drömmer jag om att kunna leda genom att gå främst och ta emot det som kommer medan andra följer. I verkligheten känns det oftare som om jag går längst bak och knuffar på.
Att han borde avgå har Katainen fått höra mer än en gång. Landet behöver en annan typ av ledare, sägs det, en stark ledare.
– Ärkebiskop Kari Mäkinen har uttryckt det väl: "Stark i vems ögon?" Om en grupp är nöjd är det lätt hänt att det går ut över en annan.
Falla med stövlarna på
Katainen ser mycket gott i den samhällsutveckling som pågår.
– Demokratin ökar, människan söker sig till sammanhang där hon känner sig hemma. Tillhörighet är viktigt för att man ska må bra.
Men det finns också en baksida som Katainen funderat mycket på.
– Hur ska vi agera för att bevara samhällssolidariteten i en tid när individualismen kan slå över i självgodhet och egocentricitet? Har vi i dagens Finland tillräckligt med gemensamma värderingar att samlas kring och dela?
Några direkta svar har han inte, men nämner Heurekaforumet tidigare i höstas som en samling av partier, intresseorganisationer och forskningsinstitut där egennyttan fick ge vika.
Men ensamma räcker inte enskilda punktinsatser, det krävs en bredare medvetenhet om vad som pågår.
– Inom politiken har vi nu fyra jämstarka partier i stället för tre. Tidigare låg de tre stora nära varandra, och väljarna cirkulerade mellan Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Centern. Nu har vi en situation där de potentiella väljarna uttryckligen vill att särskilt det fjärde partiet Sannfinländarna ska ligga så långt från de övriga som möjligt. Följdfrågan blir hur de tre andra agerar? Ska också de särskilja sig från de övriga för att attrahera?
Katainen beskriver en politisk vardag där kompromisslösheten frodas. Flexibilitet ses som en svaghet och viljan att hitta lösningar tunnas ut.
– Det oroar mig. Attitydklimatet har ändrats så att politiker som kompromissar betecknas som något negativt, som kappvändare. Idealpolitikern håller på att bli den kompromisslöse, som hellre faller med stövlarna på än ger efter på en enda punkt.
Förändring skrämmer
Om det är modellen bland landets beslutsfattare är det inte konstigt att också olika grupper i samhället glider ifrån varandra, fortsätter Katainen.
– Det finns forskning som visar att mängden människor som är förändringsbenägna minskar medan grupperna som vill ha stabilitet och njuta av livet ökar. Medelåldern bland livsnjutarna har dessutom höjts; man upplever sig ha rätt att njuta för egen del efter att ha jobbat ett helt yrkesliv.
Att då få med människor på smärtsamma förändringar är lättare sagt än gjort, menar Katainen.
– Ser man tillbaka på hur nationen Finland utvecklats är det en enda lång framgångshistoria. Varje generation har plikttroget tagit ansvar för det gemensamma och varit beredd att försaka ting för egen del för att kommande generationer ska få det bättre. Glädjen och stoltheten har varit dottern som kommit in på medicinska, inte nödvändigtvis den egna framgången.
– I dag är tron på framsteg inte lika stark. De flesta av oss har det så bra att vi inte riktigt ser vad vi mera behöver. Det har dessutom blivit legitimt att tänka mer på sig själv och mindre på det gemensamma. Känslan av ansvar och plikt har förändrats.
Tron på framsteg urholkas också på grund av den ekonomiska snålblåsten, både i Finland och i Europa. Både länder och företag lovar bättre tider efter smärtsamma saneringar men misstron griper omkring sig när verkligheten visar upp ett hånfullt grinande tryne. Fabriker stängs, jobb försvinner, det är svårt att veta vem och vad man ska lita på.
– Jag har funderat mycket på hur man ska förstå allt det här. Kan det vara så att Finlands framstegshistoria i fortsättningen ska handla om kvalitativa värden, som tolerans? Om att skapa ett mångsidigare samhälle och därigenom åstadkomma sysselsättning och välstånd? Helt klart är att vi måste öppna upp för invandrare, vi behöver dem. Vi kan inte fortsätta vända oss inåt, och uppleva allt utanför som ett hot. Finland är inte ett land som ska ledas med knytnävar.