Sjökaptenen ska navigera genom pensionsstormen
Sjökapten Antti Palola blev som väntat utnämnd till ny ordförande för STTK och efterträder långvariga Mikko Mäenpää. Den största biffen på bordet blir pensionsreformen som ska förhandlas fram och träda i kraft 2017.
– Det är en rättvisefråga för yngre generationer, säger Antti Palola om den kommande pensionsreformen.
- Född: 1959 i Kårböle, Helsingfors.
-
Bor: I Helsingfors.
Familj: Två vuxna döttrar - Aktuell: Valdes i går till ny ordförande för tjänstemännens fackcentral STTK.
- Utbildning: Sjökapten.
- Tidigare karriär: Sjötjänst på handelsfartyg 1977–1996. Lärare och sedan rektor på Åbo Navigationsinstitut, Yrkeshögskolan Sydväst, 1990–1998.
- Facklig karriär: Vice verksamhetsledare på Finlands skeppsbefälsförbund 1998–2005, ordförande för Pardia 2005–2013. Vice ordförande för STTK:s styrelse. Styrelsemedlem i EPSU, den europeiska paraplyorganisationen för offentligt anställdas löntagarorganisationer.
- Favoritbok och -film: Miika Nousiainens I långa loppet, Edvin Laines Okänd soldat.
- Äter och dricker helst: Ärtsoppa och vatten.
- Hockeylag: TPS
- Fritidsintressen: Joggning, simning, böcker.
Något måste göras alltså, men detta något består inte av en komponent, säger han.
– Det är inte fråga om att bara mekaniskt höja pensionsåldern. Inte heller bara om förmåner och avgifter, utan också om att sprida åldersprogram och åldersledarskap som redan finns på vissa håll, säger Palola, själv fyllda 54, och tillägger att han vägrar acceptera att det ska anses som en ålder då folk kan åsidosättas.
Antti Palola tog som väntat över ordförandeklubban i tjänstemannafackcentralen STTK (tidigare FTFC på svenska) efter att flera av de största medlemsförbunden ställt sig bakom honom och sållat ut honom som tronföljare. Mikko Mäenpää kommer att fortsätta arbeta inom STTK fram till pensionen i sommar, efter fjorton års ordförandeskap. Precis som Mäenpää har Palola haft löntagarorganisationen Pardia som språngbräda.
Palola vill inte säga sin bestämda åsikt om någon enskild del av pensionslösningen för att inte föregå förhandlingarna mellan arbetsmarknadsparterna.
– Det är inte skäligt mot någon av förhandlarna att en bit skulle vara avgjord då det är fråga om en helhet. Är en bit klar i förväg påverkas allt annat som ska diskuteras. Det finns dessutom alternativ till att det skulle vara en fixerad ålder, säger Palola.
Oroad över alternering
Regeringens strukturpaket har precis lagts fram, och bland strävandena finns förändringar i alterneringsledigheten. Vårdfacket Tehy, som hör till STTK:s största medlemsförbund, oroar sig för kravet på att den som vikarierar ska ha varit arbetslös i minst tre månader. Enligt Tehy leder det i praktiken till att möjligheten till alternering raseras inom vårdbranschen, eftersom sådan personal inte finns att tillgå.
Antti Palola håller med, och hänvisar till att just vårdare och lärare varit mest intresserade av alterneringsledigt.
– I praktiken försvinner då möjligheten för dem. Det har fokuserats mycket på vilka som ska få vikariera, men inte lika mycket på vad en paus i arbetslivet betyder för att kunna ladda batterierna, och vilken effekt det har på orken.
Enligt Palola är risken att man hittat en knep som förlänger arbetskarriärerna i mitten men inte i slutändan.
Vad gäller mitten av karriären förordar han också kraftåtgärder för att dela kostnaderna av föräldraskapet.
– Kostnaderna måste fördelas jämnare. Att kvinnor är längre tider hemma med barn syns i lönerna och i slutändan i pensionerna. Jag har börjat ställa mig positiv också till kvotering som medel, då inget annat tycks hjälpa.
Kvinnor är också oftare deltids- och visstidsjobbare, medan andra former av arbete, som ofrivilliga enmansföretagare eller inhoppare, är på framfart.
Det syns i deras pensioner också, men pensionssystemet kan inte lappa det. Kan löntagarorganisationerna, eller är de bara för klassiska löntagare?
– Det har under tidigare år inte gjorts tillräckligt. Benämningen ”atypiska jobb” säger ganska mycket – det tyder på att man tyckt att det är något ovanligt, men dessa är ju ren typiska. Fortfarande är det mest representanter för dem du kallar klassiska löntagare som sitter på beslutande poster inom löntagarorganisationerna. Det behövs helt enkelt fler medlemmar med annan bakgrund på högre poster. Tidigare gjorde löntagarorganisationerna inte tillräckligt, men det har ändrats nu, säger Palola och nämner att frågor som rätten till grupptalan redan är på agendan.