Kommentar: Mera morot, mindre piska
Det finns ofta en lust att i stundens hetta överdramatisera politiska skeenden. Det har skett också den här gången. Kärnkraftsöverenskommelsen med Iran är varken ett genombrott på väg mot evig fred och vänskap med Iran eller ett historiskt misstag med fatala konsekvenser för Israel. Det nya avtalet är en pausknapp som bromsar Irans marsch mot fullbordad kärnvapenteknologi, men det raderar inga delar av det kontroversiella kärnkraftsprogrammet.
Det betyder inte att handskakningen mellan Iran och USA är obetydlig. Tvärtom. Avtalet är i bästa fall en start på en positiv utveckling i en relation som destabiliserat Mellanöstern i årtionden, och i värsta fall enbart en fördröjning utan större påverkan på den Iran-politik som omvärlden bedrivit och som framgångsrikt tvingat Iran till förhandlingsbordet.
Det är rimligt att anta att det är de tuffa sanktionerna och förlorade oljeinkomsterna som tvingat fram Irans initiala förhandlingsvillighet. Motståndarna till avtalet, såväl i USA, Israel som i Saudiarabien, anser att man borde låtit sanktionerna fortsätta mala sönder den iranska ekonomin. Man borde ha pressat stöveln hårdare mot strupen i stället för att sträcka fram en öppen hand. Kräva kapitulation. När Iran erbjöd förhandlingar för drygt tio år sedan, tackade George W Bush nej, just med dylika motiveringar. I stället för ett eventuellt närmande i relationen följde en accelerering av utvecklingen av den iranska kärnteknologin.
Nu, med Iran betydligt närmare en färdig bomb, valde Barack Obama annorlunda. Valet var knappast speciellt svårt för presidenten. Dels sa han redan som presidentkandidat 2008 att han ämnar förhandla med Iran, och dels var alternativen dåliga. Utan en högst osannolik, frivillig, iransk nedmontering av kärnprogrammet skulle USA förr eller senare ha stått inför kravet på en på många sätt oönskad militär lösning. Obama har svurit att inte låta Iran få ett kärnvapen och vi vet vid det här laget att han inte skyr militära medel om han anser dem nödvändiga. Den här gången valde den ofta så kritiserade fredspristagaren att ge freden en chans.
I USA kommer han att få både ris och ros för beslutet. Aptiten för en militär lösning är liten bland folket, men oron för att bli lurad av Iran är samtidigt konkret. Att Obama sent på lördag kväll kunde stega framför tv-kamerorna för att förkunna nyheten om avtalet stärker den på sistone så pressade presidenten, men det är de följande månaderna, och resultatet av den nu igångsatta processen som visar om Obama noterar en historisk diplomatisk seger eller lider ett svidande nederlag.