Stockholm valde bort ”Rosavillagator”
Missbrukarvården i Helsingfors och Stockholm skiljer sig som natt och dag. Stockholm slutade för 40 år sedan satsa på boenden i likhet med Rosavillagatan 10 i Tölö.
- Cirka 13 000 finländare vårdas för drogproblem.
- 1 800 får substitutionsbehandling.
- Årligen registreras cirka 20 000 narkotikabrott.
- Av pojkar och flickor i åldern 15–16 år har 12 respektive 10 procent provat på cannabis.
- Källa: Institutet för hälsa och välfärd THL – Rapport 75/2012
Stockholms stad har inga stora boenden för missbrukare i innerstan. Och i motsats till Helsingfors är droger förbjudna på missbrukarboenden.
Debatten om missbrukarna på Rosavillagatan känns igen också i Stockholm. Där det finns mottagningar och hem för missbrukare finns också problem med grannarna.
– I innerstaden finns inga större boenden alls. Tvärtom, trenden går mot allt mindre boendetyper, säger Fredrik Jurdell, avdelningschef för Stockholms socialförvaltning, till Hbl.
– Stora institutioner mitt inne i staden är en nygammal idé. Går man tillbaka 40 år så fanns massvis med sådana, säger Jurdell.
I dag har de boenden som finns i staden i allmänhet mellan 20 och 30 klienter. Det finns visserligen två lite större enheter, men de ligger utanför stadskärnan, i Råcksta och Hägersten.
Fredrik Jurdell säger att erfarenheterna från dem inte är goda, speciellt inte från den i Råcksta, som är störst med sina 110 platser.
– Det är inte tillåtet att använda droger inne på ställena. Men det är så pass stort att övervakningen visat sig vara svår och det blir konsekvenser utanför huset som är för svåra att hantera. Den långsiktiga ambitionen är att vi inte ska ha så stora verksamheter.
Problem med grannar
I Stockholm är det förbjudet att använda droger vid alla stadens så kallade lågtröskelboenden, i motsats till Helsingfors, men det är tillåtet att komma dit drogpåverkad.
Fredrik Jurdell får också ta en titt på den karta över boenden i Helsingfors som ingick i Hbl i mars.
Hans spontana reaktion är att det ser ut att finnas ”fler boenden med fler personer lokaliserade centralt i Helsingfors än vad vi har i Stockholm”.
- Stödboendet på Rosavillagatan 10 i Helsingfors har 93 lägenheter (de flesta är små enrummare) och tog emot sina första hyresgäster förra hösten.
- Boendet är avsett för unga bostadslösa med mentala problem och missbruksproblem.
- Cirka 30 personer ingår i personalen som arbetar i skift så att någon finns på plats dygnet runt. Största delen är socialarbetare och närvårdare samt en psykiatrisk sjukskötare.
- Helsingfors stad köper boendetjänsterna av Blå Band-stiftelsen, som erbjuder boendetjänster inom Blåbandsförbundet, ett centralförbund för 92 kristna nykterhetsorganisationer.
- Polisingripandena i närkvarteren har tredubblats på ett år.
- Under ett år har polisen utfört 325 ingripanden mot boendet. Bland annat har det skett knivhuggningar i huset.
- Fem unga invånare har dött i huset under det första verksamhetsåret. En exceptionell siffra, enligt polisen.
- Många grannar i Tölö har motsatt sig anstalten där invånarna har rätt att använda droger.
- 28 stadsfullmäktigemedlemmar har krävt att boendet ska göras drogfritt.
- Staden måste nu konkurrensutsätta den operativa verksamheten vid stödboendet efter en anmärkning av Högsta förvaltningsdomstolen, eftersom Blå Bandstiftelsen fick uppdraget utan anbudsförfarande.
Största problem har Stockholm enligt Jurdell med de öppna mottagningar för missbrukare som finns på nästan 30 ställen centralt i staden. Också här handlar det om problem med grannar.
Vid sidan av institutionsvården försöker Stockholm också få missbrukare att bo i vanliga lägenheter. Tanken är att de ska få stöd för att lära sig leva ett vanligt liv.
– Det kan vara försökslägenheter där man får pröva att bo. Klarar man provet och tar sig ut missbruket så får man överta kontraktet. Det är ganska vanligt i Stockholm, säger Fredrik Jurdell.
Antalet personer i Stockholm som vårdas för missbruk var i oktober i fjol 2 688, en minskning med nästan 300 på två år.
”Drogfritt går inte”
Det finns många drogmissbrukare i Helsingfors som är så illa däran att de väljer gatan i stället för ett hem om man kräver drogfrihet. Därför anser våra inhemska experter att enheter som Rosavillagatan 10 behövs.
Utvecklingschef Airi Partanen på Institutet för hälsa och välfärd (THL) ser inte kravet på drogfrihet eller en utlokalisering av den omdebatterade boendeenheten på Rosavillagatan 10 som någon lösning.
– Möjligheten till stadigvarande boende minskar drogmissbruket har det visat sig, säger Partanen.
– Om jag eller du skulle lyftas ut på gatan så kan det hända att vi också skulle få för oss att söka tröst någonstans.
Förslumning
Partanen ser det inte som en lösning att man flyttar boendet bort från innerstan till någon förort.
– Det finns erfarenhet av att stora enheter som placeras i förorter leder till förslumning. Därför är en heterogenare miljö att föredra.
Rosavillagatan 10, med sina 93 platser, har kritiserats för att vara en alltför stor och ohanterlig enhet. Partanen håller delvis med, men påminner om att det är en besvärlig ekvation.
– I stället för en stor enhet som Rosavillagatan skulle det kanske behövas tre små, men hur snabbt får man till stånd tre sådana och kan man placera lika många personer i dem? Med stora enheter vill man lösa stora problem.
– I små enheter blir gruppdynamiken bättre. I samband med Rosavillagatan sade någon disponent från grannhusen att det fungerade bättre i början när enheten var mindre.
Enligt Partanen pågår det en ständig avvägning mellan boendeenhet och avvänjningsanstalt. Gränsen är flytande och definitionen beror på hur mycket service enheten kan erbjuda.
– Det är staden som avgör om man beställer knappt med service eller inte. Nöjer man sig bara med väggar eller vill man ge något mer. I fallet med Blå Band-stiftelsen och Rosavillagatan diskuterar man just frågan om det stöd som ges invånarna är tillräckligt eller inte.