"Vi bryr oss om finlandssvenskarna"
I Svenska Akademien diskuterar man ofta det svenska språkets ställning i Finland, säger ledamoten Horace Engdahl.
Han tycker att svenskarnas okunskap om Finlands och Sveriges gemensamma historia är pinsam.
Horace Engdahl rör sig vant omkring i Helsingfors, som han besökte för första gången som tjugoåring. Sedan hustrun och feministen Ebba Witt-Brattström tillträdde som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet har besöken i grannlandet blivit ännu mer frekventa, speciellt förtjust är han i operan och det snabbt växande kultur- och restaurangutbudet. Han har till och med försökt lära sig lite finska, vilket ju inte är det lättaste, konstaterar han själv.
– Jag har alltid haft ett nästan romantiskt förhållande till Helsingfors och under de senaste tio åren har jag känt mig mer hemma här än någonsin tidigare. Men staden har förändrats sedan jag kom hit för första gången på 1970–talet. Då var Helsingfors manifest tvåspråkigt, det var lätt att tala svenska och det skyltades på svenska överallt. Så känns det inte längre, säger han när SPT träffar honom i Helsingfors inför Svenska dagen.
Svenskan på tapeten
När Svenska Akademien träffas är svenskan i Finland ofta på tapeten, säger Engdahl, som 1997 blev en av Akademiens arton ledamöter. Tillsammans med finländska språkvetare och Svenska litteratursällskapet diskuterar man hur språket bäst ska tryggas. Engdahl tycker att en levande finlandssvensk litteratur och kultur är viktig också för Sverige.
– Jag tycker att det är lite slarvigt av de svenska kritikerna och bokhandeln att man inte manifesterar den finlandssvenska litteraturen starkare. Kritikerna har en tendens att inte riktigt räkna med utgivningen här. Det är synd eftersom jag tror att det finns många fler författare som kunde intressera svenskarna utöver de självklara som Kjell Westö och Märta Tikkanen. Den finlandssvenska litteraturen håller en otroligt hög kvalitet.
"Historielösheten är total"
Engdahl har stenkoll på Finlands och Sveriges 600 år av gemensam historia. Han beklagar ändå den djupa historielöshet som präglar Sverige i dag, speciellt i synen på Finland. Inför Sveriges riksdag, kung och Tarja Halonen lyfte han i sitt tal vid minnestunden för 1808–1809 års krig vikten av att Sverige känns vid sin historia.
– I Sverige finns det en stark bortträngning av hela vår historia fram till skapandet av den moderna socialstaten, man vill tänka att Sverige alltid varit världens modernaste och mest fördomsfria land. Okunskapen bottnar i att man inte vill minnas att Sverige var en stormakt som förde krig mot Ryssland och förlorade.
Å andra sidan verkar inte heller alla finländare vilja kännas vid sin historia, säger Engdahl, och syftar på Yles serie "Finland är svenskt" som ledde till att programledaren Juhani Seppänen hotades och kallades "svenskhora" och "landsförrädare".
– Han blev hotad för att referera fakta. Historien verkar skava på ett sätt hos oss och på ett annat sätt hos er.
Engdahl har ändå ett tips på vad vi finlandssvenskar ska svara när vi i Sverige får beröm för att vi lärt oss prata så bra svenska.
– Då ska ni bara svara "tack detsamma"!
I Akademien på livstid
År 2009 valde han att lämna uppdraget som Akademiens ständige sekreterare efter tio år på posten. När Gustav den tredje grundade Akademien 1786 stod det i stadgarna att sekreteraren ska leda Akademien till sin dödsdag.
– Jag sade redan när jag blev invald att de får tio år av mitt liv. Det var en lärorik tid men till slut blir man mätt på det, man vill återgå till sin anteckningsbok, sitt bibliotek och sitt milchkaffee, säger Engdahl, som efter att han lämnat uppdraget flyttade till Berlin med hustrun för att skriva böcker.
Men Akademieledamot förblir man för resten av livet och De Aderton träffas varje torsdag, år ut och år in. Därför är det alltid en utmaning att välja efterträdare till en ledamot som avlidit, såsom kulturprofilen Ulf Linde som gick bort i oktober.
– Vi röstar fram ett antal namn och sedan stöter och blöter vi i månader. Om man gör ett misstag kan det få förödande konsekvenser, man blir ju aldrig av med dem när de väl sitter där. Det är mycket mer ångestfullt än att välja Nobelpristagare, för nästa år kommer det en ny, säger Engdahl, som sörjer Linde.
– Det var en svår förlust. Han var en stöttepelare för Akademien och ett snille som alltid kunde fyra av några vässade pilar samtidigt som han var en snäll person och en enastående föreläsare.
Akademien har ibland anklagats för att vara elitistisk och verklighetsfrämmande. Engdahl tror ändå att en kultur behöver starka och hållbara institutioner.
– I Sverige har den självklara uppslutningen kring monarkin försvunnit, armén har monterats ner och frågan är om kyrkan ens tror på Gud längre. Svenska Akademien är en av de få instanser som folk fortfarande upplever som intakta och den respekten kan gagna vårt arbete för det svenska språket.