Judar fick inte vara med i finlandssvenska klubbar
Ny forskning avslöjar att antisemitismen grasserade också i finlandssvenska kretsar före kriget. HIFK vägrade ta emot judiska medlemmar och Westend Tennis Stadion Klubb kastade ut sina judar. Antijudiska tongångar var inte ovanliga i dagspressen visar det sig.
Det framgår i en färsk vetenskaplig artikel av forskarna Simo Muir och Malte Gasche vid Helsingfors universitet.
– Tidningarna skrev mycket öppet och rakt på sak om judeförföljelser och arianisering av våra idrottsklubbar i slutet av trettiotalet, säger Muir.
Hbl har bekantat sig med Muirs och Gasches material, som ingår i boken Finland's Holocaust*. Ur finlandssvenskt perspektiv är det ingen upplyftande läsning.
Den judiska löparen Abraham Tokazier, som av rasistiska orsaker fråntogs sin klara seger på 100 meter på Olympiastadion 1938, är alltså inte det enda exemplet på grov antisemitism i den finländska idrottsvärlden.
Det var Kjell Westös senaste roman som dammade av det nästan glömda fallet Tokazier. Bilderna av Tokazier som, knappt men klart, går i mål före medtävlarna men som ändå av nästan ett dussin måldomare placeras fyra har de senaste månaderna cirkulerat i både inhemsk och utländsk press. Fallet är ett pinsamt och gräsligt exempel på antisemitismen som florerade också i Finland. Schweiziska Sonntagsblick med en miljon läsare frågade sig nyligen om den finländska eliten fortfarande är rasistisk eftersom Finlands Idrottsförbund, trots sina ursäkter, inte ändrat i resultatlistorna.
I går kväll gick Idrottsförbundet äntligen med på att korrigera också resultatlistan (se artikel invid).
– Än i dag finns det en stor ovilja att tala öppet om de här frågorna, säger Muir.
– Man vill fortfarande, 75 år efteråt, inte öppna en diskussion om det som varit. Man vill inte gå på Tysklands linje efter kriget och postumt ge judarna upprättelse genom att godkänna judiska avhandlingar och korrigera idrottsresultat, säger Muir.
Westendklubb uteslöt
Men Abraham Tokazier var, som sagt, inte det enda fallet. Gasche och Muir har hittat flera exempel på antisemitismen i vårt idrottsliv före kriget.
Den finlandssvenska tennisklubben Westend Tennis Stadion Klubb bestämde sig för att kasta ut sina sex judiska medlemmar i maj 1939. Officiellt angavs obetalda medlemsavgifter som orsak, men det visade sig vara bara en förevändning. Ingen av de sparkade medlemmarna hade ens fått en påminnelse om obetald medlemsavgift. Samtidigt hade åtskilliga andra icke-judiska medlemmar lämnat sina medlemsavgifter obetalda, utan sanktioner.
Klubben var mycket tyskorienterad och hade täta kontakter med tyska tenniskretsar och anställde bland annat tyska tränare.
Uteslutningen av de judiska medlemmarna uppmärksammades av den samtida tidningspressen, men i vissa borgerliga tidningar andades rapporteringen också en förståelse för antisemitismen.
Suomen Sosialidemokraatti rubricerade fallet den 4 juni 1939 med "Judeförföljelse i tennisklubb".
Arbetarbladet hade ett par dagar tidigare skrivit: "Den vita sportens gentlemän rullar upp rasfrågan".
Texterna var rakt på sak. Arbetarbladet ansåg att Westendklubben "exkluderar icke-ariska medlemmar". Tidningens källor vittnade om att styrelsen, ledd av dr Arne Grahn också hade diskuterat en uteslutning av ett antal så kallade "halv-arier".
Till dem som fick lämna klubben hörde Boris Grünstein och den dåtida stjärnspelaren S. Kotschack. Grünstein svarade med att omgående grunda en ny "rent judisk" förening, Tennis Klubb Kadur.
"Uteslutningen har skett under omständigheter som tyder på att Westend-klubben inlett en målmedveten rensningsaktion mot alla icke-ariska medlemmar", skrev Arbetarbladet.
På samma linje var också Helsingin Sanomat. Tidningen ansåg att "avsikten och ändamålet" var det som räknades inte uteslutningsproceduren. HS bedömde att man helt enkelt ville rensa ut de judiska medlemmarna.
Trots tidningarnas fördömande tongångar lades skriverierna snabbt ner. Artiklarna fick inte heller speciellt stort utrymme. Det är uppenbart att de antisemitistiska strömningarna var så starka att en bred allmänhet inte orkade engagera sig såsom vore fallet i dag.
Veckotidskriften Idrottsbladet förundrade sig över uteslutningarna den 1 juni 1939, men tog inte ställning för eller emot: "Westend Tennis Stadion Klubb som numera står för Finlands representation i tennis, ariseras. Ett dussin judar ha strukits." Idrottsbladet berättar att "man nu klappade till hela den judiska samlingen i den exklusiva klubben." Men att: "Vi ha ingen orsak att rösta för eller emot i detta fall."
Bladets hållning är tudelad. Dels anser man det fel att judarna utesluts, dels har man förståelse för åtgärden. Signaturen "Nick" påminner om att judeföreningen Makkabi inte accepterar kristna medlemmar. "Men ingen vänder upp och ner på världen för det. Men när en jude blir portförbjuden i en kristen klubb, då är man färdig att fördöma det passerade. Varav beror detta? Oss anstår det ej att svara."
Minoritet mot minoritet
Turun Sanomat avslöjar tidningens egna starka fördomar mot både judar och finlandssvenskar i en artikel den 6 juni som inleds med att tennisklubben uteslöt medlemmar som uppfattades som "obehagliga".
"Vi är inte särskilt förtjusta i det judiska, men vi anser att Westend TSK har handlat alldeles fel."
"Dylika åtgärder kan godkännas någon annanstans, men i Finland måste det fördömas – åtminstone än så länge."
Klubben var helt finlandssvensk. I styrelsen satt bland annat, förutom Arne Grahn, vice ordföranden Erik Åström och skattmästaren Gunnar Sandberg.
Det gör Turun Sanomat stort nummer av.
"... de (finlandssvenskarna) åker till Sverige och gnäller över hur illa de behandlas i Finland. Vi har ofta försvarat svenskan och värdesatt deras kultur, men om den 'kulturen' antar sådana former så har den överlevt sig själv och kan skäras bort."
"Det är rent av komiskt att tänka sig att en minoritet diskriminerar en annan minoritet", avslutar TS sin dräpande text.
I Sverige konstaterade Stockholms Tidningen, som hade en korrespondent i Finland, att "de ariska vindarna börjat blåsa i Finland".
HIFK avvisade judar
Men redan långt innan Westendskandalen sägs antisemitism ha utövats i anrika HIFK. Klubben hade avvisat judiska medlemsansökningar alltsedan mitten av 20-talet och hela 30-talet.
Saken har berörts av historieprofessorn Henrik Meinander i en vetenskaplig artikel i History of Sport 3/1993.
– Mina sagesmän var Isak Smolar, Enzio Sevón, Josef Lefko som jag intervjuade redan 1987 eller 1988. Enligt dem skulle IFK ha vägrat ge judar medlemskap med hänvisning till att de kunde ansluta sig till Makkabi, säger Meinander.
– Enligt Sevón skulle Erik von Frenckell ha fått en ändring till stånd i judefrågan, dvs. man gav judar medlemskap. Om det stämmer vet jag inte. IFK:s linje var hur som helst lika tuff i språkfrågan, finskspråkiga godkändes inte heller som medlemmar.
– Inställningen till finskspråkiga medlemmar mjuknade snabbt efter andra världskriget, vilket inte enbart eller ens i första hand berodde på språkförsoningen utan på att IFK ville klara sig i den nationella konkurrensen – framför allt i fotboll.
Simo Muir och Malte Gasche har sökt förklaringar till den finländska antisemitismen och till vissa finlandssvenska kretsars beundran av det ariska.
I Tyskland, Sverige och den anglosachsiska världen var det på 30-talet en allmän uppfattning att finnarna härstammade från asiatiska, ibland mongoliska folk, vilket finnarna själva ivrigt dementerade. Finlandssvenskarna däremot tillskrevs germanska och ariska egenskaper och sades vara "födda kämpar och ledare".
Inför de stundande egna olympiska spelen 1940 skulle den unga nationen visa sin västerländskhet och i det sammanhanget satt det illa med framgångsrika judiska idrottsmän.
Många judar har uppträtt i Finlands landslagsskjorta, men de har vittnat om att det var svårare för en jude att kvalificera sig än för dem som kom från majoritetsbefolkningen. Exempelvis Abraham Tokaziers bror, tyngdlyftaren Moses hade svårt att kvalificera sig för landslaget trots att han sportsligt uppfyllde kraven.
Sprintern Issi Baran (född 1927) har i intervjuer sagt att han måste vara så mycket bättre för att få plats i landslaget.
Enligt Simo Muir har det officiella Finland inte velat erkänna förekomsten av antisemitism.
– Man har hänvisat till att vi inte hade några nazister och vägrar inse att antisemitismen är ett fenomen som har djupare rötter än nazismen, säger Muir.