Skolsvenskan resultat av slumpen och kohandel
Ekonomiska omständigheter och slumpen medverkade till att SFP när det begav sig fick muskler att pressa igenom obligatorisk svenskundervisning i grundskolan. Då som nu gick språkdebatten het, men de nationalistiskt färgade argumenten och aggressiviteten är av senare datum.
"En radikal politisk operation", kallade dåvarande SFP-ordföranden Jan-Magnus Jansson inför sin riksdagsgrupp beslutet att medverka i regeringen 1968 – mot att svenskan blev obligatorisk i grundskolan. Affären har setts som resultatet av en kohandel mellan blivande undervisningsministern Johannes Virolainen (C) och SFP, som hade fått en vågmästarroll i regeringsbildningen. Forskaren Janne Väistö vid Åbo Akademi, som skriver sin avhandling om hur svenskan blev obligatorisk i grundskolan, vill nyansera bilden.
– I bakgrunden låg devalveringen 1967, inkomstuppgörelsen och regeringens behov av en fullmaktslag för att frysa prisnivåerna och stävja inflationen. Liberalerna och Samlingspartiet ville inte vara med i Mauno Koivistos (SDP) regering, och eftersom fullmaktslagen krävde kvalificerad majoritet i riksdagen kom SFP att befinna sig i en nyckelroll, säger Väistö.
Var det frågan om kohandel skedde den i så fall mellan SFP och hela regeringen, inte specifikt Virolainen, anser Väistö som bland annat läst gamla riksdagsprotokoll från tiden då det begav sig.
"Alla barn kan inte lära sig språk"
SFP:s högerflygel var inte förtjust över utsikten att sitta i samma regering som kommunisterna, och riksdagsgruppen röstade om regeringsmedverkan redan samma dag som regeringen bildades. Att språkundervisningen skulle avgöras som SFP ville fick ändå majoriteten att bita i det sura äpplet.
– Det råkade alltså uppstå ett gyllene tillfälle att påverka hur språkundervisningen i grundskolan utformades, som egentligen ingenting hade med språkundervisningen i sig att göra.
Och det var i grevens tid som SFP lyckades vända skutan. Kulturutskottet och dåvarande socialdemokratiske undervisningsministern Reino Oittinen hade nämligen redan beslutat sig för att ett främmande språk skapade nog med huvudbry i grundskolan, och engelskan hade i allt högre grad utvecklats till det oumbärliga språket. Men Oittinen var, liksom många under det kalla krigets dagar, uttalad nordist och inte på något sätt fientligt stämd mot svenskan. Nej, huvudargumenten - som också förfäktades av pedagoger och annat skolfolk - var att man inte kunde förvänta sig att alla finländska barn skulle klara av mer än ett främmande språk. Andra argument var praktiska eller ekonomiska, till exempel att man inte i landsorten skulle ha tillgång till svensklärare i alla skolor.
– Det var ett mycket allmänt antagande att alla inte kan läsa språk, eller i varje fall inte två språk.
Aggressiv nationalism
Efter att grundskolreformen hade genomförts var det tyst kring frågan om språkundervisningen i ett par decennier, men i slutat av 1980-talet tog en ny diskussion fart som nu resulterat i medborgarinitiativet om att avskaffa av den obligatoriska svenskundervisningen.
– Diskussionen är mycket aggressivare i dag och en stor del av argumenten är nationalistiskt färgade. Den ökade nationalismen är en tendens som inte bara gäller Finland utan hela världen. Begreppet "tvångssvenska" ("pakkoruotsi") har för sin del eldat på de negativa attityderna till svenskundervisningen.
Till och med riksdraken Helsingin Sanomat använder begreppet som om det vore en korrekt och neutral benämning.
– Det är mycket märkligt.
Väistö som studerat argumenteringen kring språkundervisningen över tid konstaterar att några nya sakargument inte har kommit till. Medborgarinitiativet kommer med all sannolikhet att landa i riksdagens plenum, men Väistö tror inte på några förändringar under den här regeringsperioden.
– Men om Sannfinländarna sitter i nästa regering vet man inte hur det går.