En stor industripatron som var före sin tid
Själv är bergsrådet och Nokias grundare Björn Westerlund anspråkslös beträffande den roll han har spelat i Finlands näringsliv. Det är andra som lovordar honom, och de säger alla samma sak: Han var en stor visionär, en man som var före sin tid.
Det är Björn Westerlund som med sin vision och sin sega envishet redan i ett tidigt skede fick Nokia in på elektroniken. Han är utan tvekan grundaren av det Nokia som finländarna i dag känner till.
Det var han som i egenskap av VD verkställde den fusion som blev Nokia år 1967. Han skapade den Nokiaanda som många företag ännu i dag avundas bolaget.
Industrin kan dessutom tacka Björn Westerlund för kärnkraftverket i Olkiluoto och det att industrin har fått billig energi.
Det är stor beundran man möter då man ringer runt och talar med dem som jobbade sida vid sida med Björn Westerlund under hans aktiva tid som industriledare från 1950-talet fram till pensioneringen år 1977 .
Många använder sig av samma ord. De nämner ofta ordet visionär.
Björn Westerlund var inte elektronikingenjör men trots det hade han visioner om och trodde på elektroniken. I skydd av Finska Kabelfabriken som Westerlund var chef för 1956--1967, fungerade en elektronikavdelning, där universitetsprofessorer, internationella experter och en rad ivriga teknologer försökte hitta framtidens produkter.
Elektroniken var ett olönsamt äventyr i början. I tio år visade verksamheten minus. Men Björn Westerlund orkade tro på den och med sin envishet lyckades han också övertyga skeptikerna i de beslutande organen om elektronikens behov av pengar.
Det finns de som säger att han kanske inte kunde förklara sina visioner helt klart. Ibland ansågs han för fåordig eller helt enkelt ointresserad av att förklara vad exakt han menade. Andra förklarar fåordigheten med att Westerlund inte tyckte om att göra ett nummer av sig och sina idéer, att han inte trivdes med att uppträda.
Om han inte fick understöd på ett håll vände han sig till ett annat håll, med hopp om bättre framgång.
Björn Westerlund övergick år 1967 från VD-stolen på Finska Kabelfabriken till VD-posten för det nybildade Oy Nokia Ab, som bestod av fyra fusionerade produktionsenheter, Finska Gummifabriken, Finska Kabelfabriken, skogsindustrin som hade burit namnet Nokia och elektronikindustrin. Tillsammans omsatte enheterna 275 miljoner mark. Det var en betydande summa på den tiden. Elektronikindustrin var då fortfarande olönsam och representerade endast tre procent av bolagets omsättning.
Tio år senare när Björn Westerlund pensionerades och Kari Kairamo tog över VD-pallen omsatte Nokia mångdubbelt mer och bestod av fyra lika stora producerande enheter.
Under de tio år Björn Westerlund satt och styrde Nokia lyckades han skapa en Nokiaanda. Han lyckades förena de olika företagskulturerna som de olika produktionsenheterna förde in i storbolaget.
Han var en rättvis, anspråkslös och human företagsledare. Han framhävde aldrig sina egna gärningar. Hans närmaste män berättar att han hade som vana att kommentera framgångar med att påpeka att vi hade tur.
Han tog hand om sina underlydande och svek dem aldrig. Han blev lätt entusiastisk och förtjust i människor. Trots att han senare kunde bli besviken på dem, vände han dem inte ryggen. Det blev kanske fråga om en omplacering.
Nokia gick före allt annat. Det kunde leda till att det andra, vad det än må vara, försummades. Då han i mitten på 1970-talet satt som den förste ordförande i dåvarande Industrins Centralförbund väcktes det på vissa håll kritik mot Westerlund att han bara gick i det egna bolagets ärenden.
Ett ärende ägnade han en tid nästan lika stort intresse som sitt eget bolag. Det var att driva igenom ett kärnkraftsbygge för industrin.
Det att Industrins Kraft fick bygga kärnkraftverket i Olkiluoto anses bero på Björn Westerlunds nära vänskap med president Urho Kekkonen och andra ledande beslutsfattare i Finland och hans goda kontakter på den sovjetiska sidan.
Han lyckades inte bara ena industrin bakom tanken på ett gemensamt ägt kärnkraftverk. Det var också hans person som ingav det förtroende i alla läger som behövdes för att så småningom driva igenom en storpolitiskt så ömtålig fråga som ett västerländskt kärnkraftverk i Sovjetunionens närhet.
Politiskt var frågan extra delikat eftersom det inte bara var svenska Asea Atom som erbjöd kärnkraftverk till Industrins Kraft -- också flera amerikanska kärnkraftsleverantörer var aktuella.
Westerlunds arbete för att lobba fram ett kärnkraftsbeslut med en västerländsk leverantör upptog en stor del av hans fri- och arbetstid i början av 1970-talet. Dag och natt, från fredag kväll till måndag morgon, ägnade han åt energi och politik.
I september 1978 stod Olkiluoto färdigt och kunde börja producera energi till konkurrenskraftigt pris till Finlands energiintensiva storindustri.
Det som fascinerade dem som arbetade med Westerlund var hans otvungna sätt att umgås med folk på alla nivåer i samhällshierarkin. Han var i grund och botten en mycket snäll och godhjärtad människa, trots att han försökte verka sträng och spela bestämd industriledare.
Hans närmaste män säger att det bakom hans grymma utseende och hans morrande dolde sig en mycket snäll människa, som irriterades av undfallenhet och oärlighet.
Artikeln publicerades i Hufvudstadsbladet 26.1.1997. Björn Westerlund gick bort 2009.