Arkivpärla: Intervju med Nokiagrundaren Björn Westerlund
Koncernchef Björn Westerlund var den som förde in Nokia på elektroniken på 1960-talet. Då såddes fröet till Nokias framgångssaga.
Björn Westerlunds år som industriledare gör sig påminda när man besöker honom ute på Sjövik i Pickala i Kyrkslätts skärgård. En stor del av sitt liv bor han nuförtiden en liten bit från Kabelfabriken i Pickala. Som granne har han Nokias representationsvilla Båtvik.
Kabelfabriken är såld till holländarna. Festerna i Nokiavillan har lugnat ner sig. Fiskandet och jakterna har ersatts av utbildning och förhandlingar. Mycket av det som var det gamla Nokia har glömts bort. Men Nalle Westerlund bor kvar på Sjövik. Och han minns.
Missuppfattningar i offentligheten
Vad han egentligen minns får en journalist bara en liten aning om. Han har alltid haft ett rykte om sig att vara reserverad gentemot massmedier. När frågorna börjar gå in på substans kommer den gamla försiktigheten fram.
Men han säger att det förekommer många missuppfattningar om honom och hans ledarstil i offentligheten. Det tycks och sägs så mycket.
Det att han lärde sig ta hänsyn till sina underordnade berodde inte på att han som ung höll på att bli nedslagen av sin överordnade Verner Weckman, guldmedaljör i brottning vid olympiaden i London 1908. Nej, det som står i boken Nokia Saga är fel.
– Det var kriget som lärde mig att ta folk. Man blev lite annorlunda när man var i kriget. Det var alla de jermur (egensinniga, uppstudsiga soldater) jag hade att göra med som lärde mig umgås med människor av många slag. När man skulle bilda ett nytt kompani, skickade de alltid dit sina sämsta gossar. Jag hade flera gånger nya kompanier som jag skulle bli chef för och jag fick det där gänget.
Då gällde det att komma underfund med hur man skulle behandla dem.
– Man lärde sig hur man skall uppföra sig mot folk. Finnar är inte så lätta.
– Men kanske uppfostran och gener också har spelat en viss roll. Jag har alltid haft en annan åsikt än min fader i mångt och mycket.
Stödde fusionen
I fråga om fusionen som ledde till att det nya Oy Nokia Ab grundades år 1967 hade Björn Westerlund en annan åsikt än sin far.
När tanken på att slå ihop bland annat Gummifabriken och Finska Kabelfabriken första gången blev aktuell på 1920-talet motsatte sig Björn Westerlunds far, Torsten Westerlund, tanken.
– Min far tyckte inte det var någon vits med en så kallad koncern. Han avslog den. Eftersom han hade en massa släktingar som storägare, förföll tanken i bolagsstämman.
– Inför fusionen 1967 frågade bland annat bergsrådet Lauri J. Kivekäs hur jag förhöll mig. Jag var då VD för Kabelfabriken. Jag sade att jag ingenting har emot en fusion förutsatt att jag blir chef för det nya bolaget. Men visst berättade jag för dem vad min familj hade sagt inför den föregående fusionsplanen. Men 35 år är en lång tid.
Elektronik och kabel
– Det att jag i ett tidigt skede förde in Nokia på elektroniken beror snarast på att jag såg elektroniken som en konkurrent till kabel. Vi gjorde ju telefonkabel och en massa andra produkter också. Man visste ju att elektroniken -- den trådlösa telefonen -- skulle komma. Då gällde det att vara med i tid.
Han säger att de andra i styrelsen inte egentligen kämpade emot. De var försiktiga och de förstod kanske inte riktigt vad elektronik var.
– Mina visioner om framtiden fick jag av att läsa och av att träffa och tala med mina vänner. Jag hade ett mycket stort kontaktnät i Sverige. Jag hade dessutom som vana att hålla ögonen öppna för vad framtiden kunde föra med sig.
Varnade för östberoende
Björn Westerlund lär också ha agerat en aning kärringen mot strömmen i fråga om handelsrelationerna med Sovjetunionen. Han ansåg att de var viktiga, men han tyckte att det kunde bli ödesdigert om man blev alltför beroende av östhandeln.
– Jag varnade och påpekade att det är fråga om en politisk handel. Om det svänger, kan det svänga på en natt. Jag ansåg att vi skall ha goda produkter och vänner i öst, men att vi skall vara beredda på att handeln kan försvinna hastigt. Vi investerade inte i att uttryckligen bygga ut östexporten, säger Westerlund.
Visst svängde handeln med Sovjet och just så snabbt som Westerlund hade varit rädd för. Men det skedde drygt tio år efter Westerlunds tid i näringslivet. Svängningen drog med sig många finska företag, men inte Nokia.
Björn Westerlund blev pensionerad från Nokia år 1977. Han efterträddes av Kari Kairamo.Westerlund satt ett år kvar som styrelseordförande, men efterträddes av bankdirektör Mika Tiivola.
På dagens Nokia ser Björn Westerlund med både beundran och en viss bitterhet. När han lämnade Nokia bestod bolaget av fyra lika stora enheter: kabel, elektronik, skogs- och gummiprodukter. Han var en tredje generationens Westerlund som jobbade på Nokia.
Han berättar att hans farmors tyska släkt i tiden köpte in sig och stödde Finska Gummifabriken. Den kunde ha gått under utan pengarna. Det var Gummifabriken som för sin del var storägare i Kabelfabriken och i Nokia skogsindustrier.
– Visst är det lite bittert att Nokia bara är elektronik i dagens läge. Skulle de där gossarna inte ha börjat med televisionsgrejerna och allt det andra skulle de kanske inte ha behövt sälja de andra ursprungliga enheterna.
Men å andra sidan inser Westerlund att det är svårt att växa och bli stor i en bransch som elektronik.
– Konsumtionsvaror är svåra produkter. Nokia gick in i stor skala. Företaget började köpa mer eller mindre dåliga firmor. Det betalade för mycket för dem och det var en bransch man inte förstod sig på. Visst varnade vi Nokia. Men vad hjälpte det. När man inte har makt eller plats i styrelsen. Vem lyssnar då på en?
Lobbare behövs
Björn Westerlund anser att det behövs industripolitisk lobbyverksamhet.
– Stora bolag kan inte undvika att diskutera industripolitik med politikerna. Men man skall inte ha politikerna i styrelser, man kan ha dem som rådgivare.
Han medger att han hade en central roll i att driva fram beslutet att bygga ett kärnkraftverk för industrins del.
– En stor del av min fritid gick till det och visst blev barnen lite strandsatta då.
Men Björn Westerlund har på äldre dagar försökt kompensera det han försummade under sina aktiva år. Han har gett mera tid åt de yngre barnen och barnbarnen. Han har också hunnit med sin favorithobby, segling. Han slutade tävla sin folkbåt för två år sedan, i 83 års ålder.
Intervjun publicerades i Hufvudstadsbladet 26.1.1997 inför Björn Westerlunds 85-årsdag. Westerlund gick bort 2009.