Veckans dj: Popmusiken öppnade en ny värld

Det var i övre tonåren som Sebastian Bergholm hittade indie- och popmusiken och en helt ny värld öppnades. Musiken hittade han i snowboardfilmer, i Music Televisions 120 minuter och i skivaffärer.

– Jag var kring 17 när jag fattade att jag kunde vara någon annan än den jag trodde att jag höll på att bli. Att jag lyssnade på bra musik fick mig att känna mig mer speciell och tycka bättre om mig själv, säger Bergholm.

I högstadiet upplever Bergholm att rollerna var ganska låsta. Men via den musik han hittade behövde han inte längre vara den något nördiga handbollsspelaren som han tidigare upplevt sig vara. Han lyssnade mycket på alternativa band som Pixies och Nirvana, och musiken stimulerade en nyfikenhet hos honom.

– Musiken väckte filosofiska frågeställningar och livsfrågor. Med musiken kom också poesin och litteraturen. Det var någon svensk kritiker som sade att litteratur är ett sätt att ta världen på allvar, för mig är musiken det.

Bergholm förundras över dem som tycker att popmusik inte kan ha ett djup.

– Det är märkligt att tänka sig att det per automatik bara skulle finnas ett djup i konstmusik eller klassisk musik. Tvärtom tycker jag att genren inte bestämmer om musiken har djup eller inte.

Det bästa med jobbet som redaktör på Vegas Kulturtimmen tycker Bergholm är att få odla sin nyfikenhet, att hitta ny musik och träffa nya spännande människor. Just nu håller han på med en radiodokumentär om turkisk musik som får premiär den 8 september.

– I dag har jag inte ett lika elitistiskt förhållande till popmusik, säger Bergholm.

Sebastian Bergholms låtlista:

The only son of the widow from Nain
Mudhoney
Årets bästa låtfras finns i den här låten: ”Fucking Lazarus got all the fame”. Handlar om den där andra killen som Jesus väckte från det döda. Lärorikt.

Insan Insan
Kim Ki O 
I Istanbul drack jag öl i parken med Kim Ki O och talade om Kurt Cobain. På deras debutalbum "Grounds" beskriver de den angst och ensamhet de levt med i Turkiet under det islamistiska partiet AKP:s tid.

Horns surrounding me
Julia Holter
Helt suverän på Flow och här har vi att göra med en väldigt deskriptiv titel vilket slår mig som rätt ovanligt. Ibland tänker jag på Björk, då Björk var bra, när jag lyssnar på Holter.

Kern river
Merle Haggard
Haggard skapar ett helt liv kring den bedrägliga Kernfloden, där han träffade och förlorade han sin bästa vän. Countrysångarna är små Knausgårdar, hela bunten; dissekerar sin egen litenhet. De bästa av dem i varje fall.

Beirut
Yasmine Hamdan
Yasmine Hamdan sjöng i fina triphopbandet Soap Kills från Beirut och arbetar nu som soloartist. Melankoli blir knappast vackrare än så här.

Hüsker Dü
New day rising 
Knockande gitarrer och sångharmonier. Så här ska man öppna ett album! En kompis upptäckte en gång Hüsker Dü i en snowboardfilm. Undrar om man fortfarande upptäcker musik i sådant?

Six white horses
Gillian Welch
Den här låten låter verkligen gammal, med handklappningar, munspel och strängar som faller som ett varmt sommarregn. Jag tjuvlyssnade en gång på en man som kom in i skivbutiken och behövde country för att lindra hjärtesorgen. Han gick i väg med en Gillian Welch-platta.

Modern Times
Burning Hearts
Om inte Burning Hearts får Vegapriset är det en skandal. Ett av de album jag har lyssnat mest på under det senaste ett och ett halvt året.

Mother of Christ
Alice Donut
Den här lät så jäkla kufisk när jag hörde den första gången i gymnasiet men jag har gillat den sedan dess. Och den ger perspektiv på jungfrufödslar.

She's my baby
Mazzy Star
En låt som på något sätt håller gamla vänner nära mig. Vi träffas kanske aldrig igen men jag räknar med att de ibland lyssnar på Mazzy Star och minns somriga Helsingforsnätter på 1990-talet.