Matematikläraren som blev kulturknutte

– Det var nog lite av en överraskning att det gick som det gick, men jag visste att jag var en av de sista två på slutrakan i ansökningsprocessen, säger Stuba Nikula på utmärkt Helsingforssvenska.

Hans namn drogs aningen otippat fram när kultur- och biblioteksnämnden nominerade sin kandidat till kulturdirektör förra veckan. Överraskningsförslaget till kulturdirektör för kulturcentralen vid Helsingfors stad gick stick i stäv med tjänstemannaberedningen som framkastade dekanen för Konstuniversitet, Paula Tuovinen.

Ungefär 45 minuter efter att Kultur- och biblioteksnämnden avslutat sitt möte började ryktet gå och gratulationerna vällde in, men Nikula var snabb med att skriva på Facebook att beslutsprocessen är långt ifrån färdig. Nämndens förslag ska ännu godkännas av biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen, som sedan presenterar förslaget för stadsstyrelsen, och till slut är det stadsfullmäktige som gör tummen upp eller ner.

Pröva på något nytt
Platsen som kulturdirektör blev ledigförklarad i våras när förra direktören Pekka Timonen erbjöds ett jobb inom privata sektorn. Nikula, som varit chef för Kabelfabriken de senaste sju åren, tog chansen.

– Jag älskar det här jobbet, men det är en intressant position som jag tyckte att jag borde söka.

Under den sju år långa perioden som chef för Kabelfabriken, och senare området vid Södervik, har Nikula fört en aktiv kamp för att liva upp stadskulturen. Men han ser själv risken med att bli en stofil i en kreativ bransch som är i konstant förändring.

– Det är bra för Kabelfabriken som koncept att människorna växlar, det ger ett färskt flöde av idéer. Det ska inte vara som en opera eller teater, säger Nikula.

Däremot betyder det inte att traditionell finkultur inte skulle falla Nikula i smaken – utan speglar främst en skillnad i hur man definierar kultur.

– För mig är kultur så brett som möjligt. Kultur är att förstå vem jag är, och förstå min plats i världen. Konst är något som proffs gör, kultur kan vara nästan vad som helst.

Gubben mot strömmen
Åsikter har Nikula ingen brist på – allt från uteserveringarnas öppettider till decibelbegränsningarna och kraven på ordningsmän för loppmarknader har under åren fått sin beskärda del kritik. Ett initiativ som föddes halvt av misstag var att uppmana nöjda kulturbesökare att skicka positiv respons till staden, som oftast bara hör klagomålen.

– En stor del av tjänstemannakulturen går ut på tanken att "så här har vi alltid gjort". Alla de 40 000 som jobbar för Helsingfors stad borde ha ett gemensamt mål, eller i alla fall en gemensam riktning för hur vi ska utveckla Helsingfors.

Kampandan och viljan att påverka kan spåras tillbaka till uppväxttiden. Pappa Paavo Nikula har varit justitiekansler och före detta riksdagsledamot för De gröna, medan mamma Riitta Nikula är professor emeritus i konsthistoria vid Helsingfors universitet. Entusiasmen för musiken delas av äldre brodern Jone Nikula.

– Jag håller ju inte truten när man borde vara tyst. De senaste 15 åren har jag lett organisationer och det betyder att jag uttalat mig ofta, säger Stuba Nikula.

Under studietiden vid institutionen för datateknik extraknäckte han på nattklubben Lepakko som ordningsman – det var ett bra sätt att tjäna pengar och se till att livet inte blev för mycket av en fest. Efter det blev det jobb som produktionsansvarig för konserter och därifrån gick steget till Föreningen för levande musik (Elmu), som ledde till att Nikula var med och drog i gång Tuska-festivalen.

Samarbete som ledord
Dusterna om vad som passar sig och vad som inte gör det har kommit och gått, men enligt Nikula har de bästa exemplen på lyckade kulturevenemang skapats när flera olika aktörer drar åt samma håll.

– Jag hatar arrogans, och jag älskar samarbete – attityder som "vår kultur är bättre än din kultur" är bara så tråkiga.

Han ser gnabbet mellan stadens avdelningar, arrangörer och invånare som bristande samarbetsvilja och flexibilitet.

– Det behövs tolerans om man bor i en stad, man måste kunna se helheter. Alla kan inte tycka om allt.

Om du blir vald till kulturdirektör, vad är det första du vill göra?

– Jag vill ställa dem frågan: varför existerar vi på kulturcentralen? Vilken är den förändring vi vill göra i världen och varför vi vill göra den?

Nikula medger att kulturdirektörens händer i stor utsträckning är bundna – speciellt då det gäller budgeten.

– I över tio år har kulturcentralen försökt stödja stadskultur. När man ser på kulturstrategin inom Helsingfors används ofta ledord som oberoende, invånarnära, samhällelig – den stora utmaningen skulle vara att ha en budget som motsvarar kulturstrategin.

Är du rädd för att jobbet som kulturdirektör kunde förändra dig?

– Jag hoppas att jag i fortsättningen också kommer att definiera mig själv som både hippie och punkare, som någon som ser ett problem och vill lösa det.