Teaterrecension: Fingrar som fångar känslor
Min enda tidigare erfarenhet av fingerteater är barnprogrammet Sormileikki (Fingerleken) där pratande fingerspetsar tjusade mig och andra små tv-tittare under 1980- och 1990-talen.
På scenen: Bruno Olivier, Gabriella Iacono, Pierrot Garnier.
Charleroi Danses gästspel under Helsingfors festspel 16.8.
Att påstå att belgiska Charleroi danses tar steget vidare med sin föreställning Kiss & Cry är nog en underdrift. Koreografen Michèle Anne de Mey och filmmakaren Jaco van Dormael har skapat en sällsam upplevelse där bara tekniken och det man kallar "nanodans" får en att häpna.
På scenen vecklar en vidunderlig miniatyrvärld ut sig: små hus, skog, strand och en tågbana. Här skapar dansarna karaktärer genom att sensuellt spela med sina fingrar. Så småningom gestaltas en berättelse om kärlekssorg och väntan på någon som aldrig kommer. Kameror följer händerna och filmen blåses upp på skärmen ovanför scenen. Vi ser alltså film och på samma gång hur filmen skapas på scenen.
Inte bara dansarna Bruno Olivier, Gabriella Iacono och Pierrot Garnier är flinka. Det tekniska teamet sköter ljus, ljud, kamera och manipulerar de små föremålen exakt. Sublima landskap föds på skärmen.
Musiken spelar en avgörande roll och försätter en i en vemodig sinnesstämning. Och förstås berättarrösten som i lugn takt berättar om den ensamma kvinnan och hennes fem stora kärlekar.
I nittio minuter befinner man sig i en värld som är svår att komma ur, också efter att ljuset tänts och vi återigen ser att det är bara är en liten tågbana, ett par dockskåp och plastfigurer som vi iakttagit.