Merete Mazzarella: Seniormys

Eller på filmer som väl inte direkt har klassikerstatus som Sista sommaren (1981) eller På väg med Miss Daisy (1989).

När idén till Vad hände med Baby Jane? lades fram för producenten Jack Warner ska han ha varit synnerligen skeptisk och om stjärnorna Bette Davis och Joan Crawford ska han ha sagt: "De där två avdankade gamla kärringarna är inte värda ett öre."

Han hade fel, som bekant, men ändå är det först nu som filmindustrin på allvar fattat den demografiska galoppen och har utvecklat en ny genre som den svenska filmrecensenten Jeanette Gentele kallar "seniormys".

Genren är företrädesvis brittisk och bjuder på brittiska stjärnor som den mogna publiken minns från sin ungdom och i vars åldrande de kan spegla sitt eget: det är Maggie Smith som är den okrönta drottningen. Den är småputtrigt trivsam och humoristisk på samma sätt som en traditionell deckare, den tar upp åldrandets problem från höftoperationer över inkontinens till demens och död men genomgående landar den ändå tryggt i feelgood.

Nej, jag har ju ingalunda sett allt, inte Hotell Marigold (2011) om den lilla brokiga skaran britter som lockas av en annons om att få tillbringa livets höst i ett indiskt palats och åker i väg till Jaipur, inte Kvartetten (2012) om de fyra bedagade operastjärnorna på ett äldreboende för musiker. Men En sång för Marion, också den från 2012, har jag sett och den gjorde mig verkligen fundersam. Jo då, visst spelar de bra, de gamla stjärnorna Vanessa Redgrave och Terence Stamp, hon som Marion som så småningom dör men in i det sista är livsbejakande och ivrig medlem i den lokala, utpräglat multietniska pensionärskören, han som hennes surgubbe till man.

Framför allt har jag problem med den där kören av mer eller mindre ledbrutna gamlingar – ja, alltså: människor i min ålder – som än uppträder som hiphoppare, än som hårdrockare, än sjunger Let’s Talk About Sex. Jo, jag vet precis hur det är tänkt att de ska uppfattas, gamlingarna, nämligen som "oemotståndliga", "avväpnande", "obetalbara". Men smaka på just de där tre orden ett ögonblick. Är det inte med precis samma ord man brukar beskriva barn som uppträder? Uttrycker de inte ett överseende, rentav en liten nedlåtenhet mitt i all välvilja? Ett vet jag: det är inte så jag själv skulle vilja bli beskriven.

Mitt andra problem gäller surgubben. Jag älskade honom just som surgubbe, han hade värdighet, integritet och sin Marion vårdade han med en kärlek som inte behövde ord. Men seniormyset har mitt i mysigheten sitt benhårda regelverk, här gäller att vara glad, vara med, att till varje pris öppna sig, så gubben förvandlas, han värvas till kören och sjunger solo så intet öga är torrt. Och också jag är fuktig i ögonen men mest av saknad efter Bette Davis och Joan Crawford som man kan säga mycket om, men som åtminstone slapp all uppbygglighet.