Hon gav arvet till konsten

Så föddes Stina Krooks Stiftelse, som premierar bild- och scenkonstnärer. Fadersarvet hade Stina Nicolaisen (1919–1987) inget större behov av.

Efter att diskuterat olika möjligheter att använda pengarna med sin bekantskapskrets bildade hon stiftelsen 1977. Många av vännerna, bland andra Georg Henrik von Wright, kom också att sitta i styrelsen.

En stor del av arvet, cirka en halv miljon mark, donerade Nicolaisen till stiftelsen. Det motsvarar lite mer än 300 000 euro i dag.

Finlandssvenska pris

Nicolaisen sade sig göra det för att tillfredsställa sina egna intressen, som främst handlade om bildkonst och teater. Hon hade själv drömt om att bli skådespelare och tidigt börjat samla konst. Nu ville hon uppmuntra och belöna framför allt unga, men också äldre konstnärer.

Stina Krook föddes i Jyväskylä som en av två döttrar till diplomingenjören Bruno Krook och Lydia (f. Grönroos). Hon gifte sig första gången 1941 med Dan Nordman, men han stupade i Östkarelen följande år. När hon flyttade till Stockholm för att utbilda sig till sjukgymnast träffade hon den danske trädgårdsarkitekten Åge Nicolaisen, som hon gifte sig med 1948 varefter de flyttade till Köpenhamn.

I stiftelsens stadgar står att utdelningen ska ske "med särskilt beaktande av den svenska befolkningsgruppen i Finland". Inom scenkonsten har gränsen upprätthållits rätt strängt. Eftersom bildkonsten inte på samma sätt är kopplad till språket har man där inte hållit lika hårt på principen.

Väl förvaltat kapital

Enligt styrelsens vice ordförande Olof Olsson sätts tio procent av avkastningen till kapitalet och resten delas ut eller går till omkostnader. Utdelningen ligger oftast kring 80 000–100 000 euro och fördelas på ett tiotal konstnärer. På grund av jubileumsutställningen på Amos Andersons konstmuseum och bokutgivningen har utdelningen tillfälligt varit aningen mindre.

– Kapitalet ligger nu på mellan 5 och 6 miljoner euro. Det har förvaltats med stor skicklighet genom placeringar i konventionella finländska industriaktier, säger Olsson.

I konstnärernas redovisningar, som finns i boken Den osynliga damen, framkommer att stipendiet gett dem bekräftelse, möjlighet att genomföra projekt och guldkant på tillvaron.

Enligt Kenneth Kvarnström påverkade stipendiet hans beslut att fortsätta arbeta i Finland, Katy Gyllström kunde sluta skriva filmkritik i Hbl och Outi Heiskanen kunde ta taxi för att hämta väskan hon glömt och köpa nya handskar och schalar som hon tappat i farten mellan 20 utställningar som ploppat ut under året.