Scenrecension: Illusionernas akrobatik
En av nycirkusens megastjärnor, den franske konstnären James Thiérrée finns åter på plats under festspelen i Helsingfors efter en paus på åtta år – den här gången med den ultrasurrealistiska, superillusoriska och akrobatiska föreställningen Raoul.
Helsingfors festspels föreställningar på Nationaloperan 15–17.8.
Här möter vi den skeppsbrutne Raoul som i otroligt absurda scener försöker återfinna och se sig själv via diverse exceptionella trollkonstaktiga scener och fantasifulla möten med sig själv eller en dubbelgångare, en insektsliknande spretig figur, en jättelik elefant och något fiskliknande djur.
Det lägger sig en oerhört suggestiv stämning över Nationaloperans huvudscen där ljus och skuggor växlar med varandra, ljuden rör sig längsmed en varierande skala och ett märkligt tabernakel som tydligen skall föreställa någon form av bostad småningom ramlar ihop.
Här finns Raoul som hoppar omkring, slingrar sig, dansar och rullar runt, sätter sig på en stol, vrider och vänder på ett rött draperi och omges av sjok runt hela scenen som gungar och vajar i takt med Raouls emellanåt krampaktiga, emellanåt smidiga rörelser. Dessutom svävar Raoul ett antal gånger mellan himmel och jord på spaning efter sitt eller sin dubbelgångares jag.
Ett fascinerande illusionstrick är Raouls försvinnande in i ett slags sladdrigt, hängande tygsjok som plötsligt blir en helgonliknande staty som kanske rör på sig samtidigt som Raoul dyker upp bredvid det statyliknande tygstycket. Motsvarande illusoriska förvandlingar äger rum då och då på scenen.
Allt är möjligt eller omöjligt i den kontroversiella, dialektiskt ambivalenta värld som James Thiérrée målar upp med sin ordlösa men ingalunda ljudlösa, upplevelsefulla nycirkusföreställning.