Vilda improvisationer i ymnig lera

– Jag började göra animationer eftersom jag inte lyckades med skulpturer på konsthögskolan. Jag ville inte göra konst längre, men som ett sista arbete gjorde jag en animation och då hittade jag en frizon, något som fungerade för mig, säger Nathalie Djurberg.

Konstnärsparets verk kretsar ofta kring makt, våld, sexualitet och rädsla, och samhällets strukturer avspeglas i det småskaliga.

De arbetar båda hemma, och det kan bli lite trångt i lägenheten ibland. När hon bodde i en etta var sovrummet ateljé och köket kök. Sedan två månader bor hon och Hans Berg i en trea i New York.

– Jag vill ha arbetet nära så att jag kunna börja jobba genast på morgonen. När vi jobbade med A World of Glass blev det rätt problematiskt, eftersom mina grejor var överallt. Det blir rätt stökigt när jag jobbar.

Allt porslin i hemmet
Det kan ta allt från veckor till månader att göra en animation med stop-motion-teknik. Lerfigurerna är oftast 20–60 centimeter höga och varje rörelse ska modelleras fram.

A World of Glass tog två och ett halvt år, eftersom den förutom animationer också innehåller närmare 200 skulpturer i polyuretan.

– Jag plockade ihop allt porslin som fanns hemma, och kombinerade bitarna med lera och andra material. Gjutformen gjordes i gummi, som kunde dras av objekten och fyllas med polyuretan.

De skimrande objekten påminner om vaser, skålar och karaffer i kristall.

På konsthallen visas de på fyra bord och de förekommer också i animationer som hör till samma verk. En bisonliknande figur är malplacerad i sitt människohem – både glasen och djuret faller isär.

Varelser föds och går sönder i många verk. Ögon sväller, tårar flödar och kött ramlar av i sjok.

En kvinna låter sig konsumeras av en tjur, en annan lever med fientliga djur. Tänder står mot djurfällors vasshet och lerblodet kladdar fram.

Nathalie Djurberg tråkas ut av teknik, och lär sig finesser först när det behövs. Ofta är det Hans som får lära sig nya program först.

– Jag gör många misstag och lämnar dem oftast kvar. Om bilden är tillräckligt kraftfull fungerar det ändå.

Filmens egen agenda
Manuskript gör hon inte, men har oftast början, en mittpunkt och slutet klart för sig. Resten är improvisationer.

– Om jag planerar för noga förlorar jag intresset för arbetet. Det är processen som är spännande. I varje stund har jag möjlighet att gå i tusen olika riktningar. Ibland känns det som om filmen har en egen agenda, förändringar bara uppstår. Hans ser också andra saker i filmerna eftersom han har ett större avstånd till dem och det kan ge skeendet en ny riktning.

Det nya verket The Black Pot är visuellt mycket mer avskalat än leranimationerna, och utfört i krita. Inne i en kub utspelas något som kan liknas vid universums begynnelse. Cirkeln är den ursprungliga formen som töjs och delar sig till nya former. Här blir Hans Bergs musik mer framträdande.

– Musiken blir mer och mer viktig för varje verk. Den inverkar så mycket på hur du upplever ett verk. Musik är så abstrakt, precis som måleri är den ett mysterium. Det ledde mig också visuellt mot ett abstraktare uttryckssätt, säger Djurberg.

Hans Berg var i går sjuk, men om han blivit frisk uppträder han som dj på Festspelsklubben i National- teaterns källare i kväll.

Utställningen i Helsingfors konsthall pågår från den 17 augusti till 10 november.