Diktens Peter Pan

Litteraturhistoriskt är det enkelt. Stagnelius är med en kanoniserande tillbakablick Nordens främste romantiske skald – kontinentalt tidstypisk och samtidigt djupt egenartad. Kombinationen historiskt representativ och profilskarp är svårslagen. Estetiskt är det inte heller svårt: hans språk är överflödande rikt och han behärskar alla versmått, han är virtuos som en Mozart. Men han kan också te sig främmande, hans ordval besynnerligt för ett modernt öra, hans mytologi krävande. Men just det främmande gör också hans dikt oemotståndlig. Som en diktens Peter Pan tar han med läsaren till Landet Ingenstans som är verkligare än Verkligheten. Men för Stagnelius är dikten ingen saga – den är på blodigt allvar, allt står på spel i hans dikt. Han har som få lyckats variera den mänskliga tillvarons grundläggande känsla av brist och längtan, hans främlingskap på jorden är också Södergrans och Ekelöfs, också din och min.

Stagnelius dikt fortsätter att leva genom specialstudier, populära översikter och lyrikantologier. Anders Olsson har lämnat det senaste bidraget till Stagneliuslitteraturen med sin lärda essä Vad är en suck? Det är en njutbart förmedlad tillägnelse av den romantiskt centrala delen av författarskapet.

Ovårdad och omöjlig

Men vem var han, Erik Johan Stagnelius (1793–1823)? Vi vet något mer om honom än om Shakespeare, men inte mycket. Uppvuxen i en prästgård på Öland, senare hemma i biskopsgården i Kalmar, som blev en replipunkt för den i tillvaron vilsne och med tiden allt mer nergångne skalden. Efter kansliexamen 1814 i Uppsala fick han anställning vid ecklesiastikexpeditionen i Stockholm. Om den försupne kanslisten med den stora gåvan finns det några anekdoter som samfällt ger bilden av en särling, ovårdad i klädsel och obalanserad i uppträdande och mer eller mindre omöjlig i Stockholms salonger. Våren 1823 arresterades han för fylleri och polismotstånd. Strax därefter var han död, 29 år gammal. Även om bara en liten del av hans författarskap då hade getts ut var han omtalad – bland de få och framsynta.

Olsson går grundligt till väga när han via sucken banar sig fram genom författarskapet. Utgångspunkten är en elegi från 1815. Här suckar den Napoleon-kritiske ynglingen över att ha blivit ratad som soldat och över att inte kunna bli en betydande politisk diktare. Han har dessutom avvisats som älskande.

Olssons spännande tanke är att den sällsynt öppna dikten där författaren profilerar sig i en politisk samtid är ett slags nollpunkt som innebär en vändpunkt. Det är nu Stagnelius ger sig resignationen i våld. Det är nu han börjar skriva en dikt som sjunger allt annat än slagfältets triumf, det är nu han blir vår litteraturs störste skald på temat längtan, en svidande längtan efter det i jordelivet oavlåtligt undflyende. Det är ett gränslöst begär, en passion som omsätts i en sinnlig ordkonst. Åtråns mål hägrar: Amanda, Himlen, Jesus. Men när målet tycks inom räckhåll vänder allt på en enda diktrad – till en ökenvandring.

Längtans själsfränder

Stagnelius blir under sina sista år en storkonsument av tidens romantiska filosofi och spekulativa tänkande. Olsson har fastnat särskilt för Schelling. Redan samtidens Atterbom noterade inflytandet från den tyske modefilosofen. Litteraturhistorikern Albert Nilsson behandlade i förra seklets början i sitt klassiska arbete Svensk romantik den platonskt orienterade naturfilosofen utförligt och underströk den betydelse han bör ha haft för Stagnelius. Olsson har en beundransvärd förmåga att utan förenklingar begripliggöra den erkänt snårige Schellings tankar om världsalltets beskaffenhet och människans bestämmelse. Stagnelius är Schellings broder i maktlöshet och melankoli, de är längtans själsfränder. Det är en övertygande idéhistorisk läsning. Stagnelius avviker aldrig från sin kristna tro men han går längre i den teosofiska riktningen än den tyske filosofen. Med sin gnostiska vision ansluter Stagnelius till en tradition som Kyrkan konsekvent har marginaliserat.

Stagnelius är allt annat än en systematisk tänkare, han är diktare. Övertygelsen om poesin som en mytskapande kraft och en kunskapsform är fundamental. I förlängningen av Stagnelius osläckliga begär efter det absoluta ligger den tomma sidan – men hans poetiska praktik motsäger denna yttersta gest. Och utan tron på poesins makt att återupprätta och trösta hade han rimligen tröttnat på att spela ut sina motsatser mot varandra i hisnande sköna vändningar. Bara för att låta allt rasa samman. Man suckar till sist själv men läser vidare, hans berömda suck-dikter, som Suckarnes Mystèr (mystär=mysterium). Olsson utnämner denna nyckeltext där hela naturen suckar över sin belägenhet och efter sin befrielse till en av vår litteraturs "märkligaste ekologiska dikter". Det är inte ett krampaktigt försök att göra Stagnelius aktuell. Det är sant. Läs själv!