"ECB borde stödja krisländerna direkt"

I slutet av juni rasade den amerikanska finansmarknaden plötsligt. Standard & Poor’s inflytelserika aktieindex S&P500 föll drastiskt medan priserna på guld och flera råvaror dalade lägre än på flera år. Orsaken? Den amerikanska centralbanken Fed meddelade att man eventuellt slutar med de så kallade kvantitativa lättnaderna (Quantitative Easing, QE) som öst ut pengar på marknaden de senaste fem åren.

– Fed-chefen Ben Bernanke sade helt enkelt att QE-köpen kan bli mind- re ifall den amerikanska arbetslösheten sjunker närmare 6,5 procent, inflationen ökar till 2 procent och den ekonomiska tillväxten i USA tilltar, säger forskaren Paavo Suni på Näringslivets forskningsinstitut Etla.

QE-programmet, som förverkligats i tre omgångar, har sedan starten hösten 2008 hållit liv i bolånemarknaden i USA. Den tredje och senaste omgången, som började i september 2012, innebär att centralbanken varje månad pumpar ut nya pengar på marknaden genom att köpa värdepapper för 85 miljoner dollar. Av de här pengarna riktas 45 miljoner till statliga skuldebrev och 40 miljoner till värdepapper med bostadslån som garantier.

Förra fredagen kunde finanshajarna äntligen pusta ut. Fed håller räntorna nära noll tills vidare och fortsätter också än så länge med sina QE-köp. Också Europeiska centralbanken gav ett väntat bud: styrräntan fortsätter vara 0,5 procent och löftet om köp av statsobligationer i krisländerna, det så kallade OMT-programmet (Outright Monetary Transfer), är fortfarande aktuellt.

Känsliga marknader

Nyheterna utlöste en omedelbar entusiasm på olika marknader. Aktie-, olje- och dollarpriser sköt i höjderna medan priset på amerikanska statsobligationer och guld föll.

– Investerarna försöker förutspå när räntorna svänger och reagerar känsligt på nyheter, säger Tuomas Saarenheimo som leder avdelningen för penningpolitik och forskning på Finlands Bank.

Lauri Holappa, forskare i politisk ekonomi med specialisering på penningpolitik vid Helsingfors universitet, har en lite annan analys.

– För det första ligger det i strukturen på finansmarknaden i dag att reagera storslaget på nyheter om penningpolitiken. För det andra är QE-politiken den enda expansiva åtgärden i den amerikanska ekonomin, säger Holappa.

Problemet är att Fed nu förknippar ett eventuellt slut på QE med siffror i den amerikanska realekonomin. Om arbetslösheten sjunker kapar Fed de kvantitativa lättnaderna. Men då rasar finansmarknaden. Inom finanspressen har flera analytiker redan beklagat att ett lyckligt slut på politiken inte finns i sikte.

– Att avbryta QE är inte ett problem om ekonomin är på goda grunder, men det är den inte nu, säger Holappa.

Ovanlig politik

QE-köpen som Fed bedriver är ytterst ovanliga. "För fem år sedan hade ingen ens hört om QE", skrev Financial Times nyligen. Också ECB har töjt på sitt mandat allteftersom eurokrisen fördjupats.

ECB-programmet OMT skapades förra sommaren när centralbankens ledare Mario Draghi lovade att göra "vad som än krävs" för att bevara euron.

– Åtgärden var ytterst lyckad, eftersom den lugnade ner marknaden, säger Tuomas Saarenheimo.

OMT och QE påminner så till vida om varandra, att bägge två är riktade till en marknad där kreditvärdigheten rasat. OMT är ett löfte om att upprätthålla efterfrågan på obligationer från de europeiska krisländerna, medan QE-köpen håller den amerikanska bostadsmarknaden likvid. Därutöver har programmen väldigt lite gemensamt.

– ECB har inte lagt ett rött öre på OMT, säger Saarenheimo.

Dessutom har QE och OMT helt olika mål.

– Fed försöker öka mängden pengar på marknaden, medan ECB försöker hindra spekulationerna mot skuldbreven i krisländerna. En eventuell OMT-insats är endast en strukturell ommöblering på marknaden. I samband med att ECB ger pengar till ett krisland drar banken samtidigt genom en motsatt åtgärd in pengar från marknaden. Pengar flyttas från en marknad till en annan, men den totala mängden pengar i omlopp ökar inte, säger Paavo Suni.

Processen som Suni beskriver kallas för sterilisering. Eftersom Fed inte steriliserar QE-insatserna ökar centralbanken utbudet på pengar. Men har det en stimulerande inverkan? Där går åsikterna isär.

– Det är väldigt svårt att stimulera med penningpolitik. Målet med de låga räntorna och QE i USA är att stimulera ekonomin genom att göra det lättare att låna. Men oviljan att låna beror inte längre på räntorna, utan den låga efterfrågan i ekonomin. Företagen drar ner på verksamheten eftersom ingen köper deras produkter, säger Lauri Holappa.

Stimulerande finanspolitik

Holappa tycker liksom både Suni och Saarenheimo att penningpolitiken inte ensam kan lösa kriserna i USA och Europa. Men medan Suni tycker att krisen kräver strukturella lösningar och bantade statsskulder i de flesta europeiska länder så tycker Holappa tvärtom att den offentliga sektorn skall expandera.

– Depressionen i Europa och den sociala krisen i Grekland är en konsekvens av åtgärderna mot den offentliga sektorn, säger Holappa.

Penningpolitikens främsta uppgift skulle alltså vara att stödja offentliga investeringar.

– Om de enskilda krisländerna inte vore beroende av kreditvärdigheten kunde de bedriva en stimulerande finanspolitik. Men nu får de inte lån och här kan ECB hjälpa. Genom att direkt finansiera krisländerna eller genom att man upprättar en förbundsstat kan man säkra finansieringen av den offentliga sektorn i krisländerna. Samtidigt ökar man efterfrågan på exportprodukter i starka ekonomier som Tyskland och Finland.

Men ökar inte risken för inflation?

– Vårt problem just nu är deflation. Så länge ekonomin går på lågvarv är inflationen inget problem, försäkrar Holappa.