"Det finlandssvenska konstfältets kritik är befogad"

– Jag anser att det finlandssvenska är otroligt viktigt, jag är oroad över att ha fått märka att svenskans ställning i Finland försvagats medan jag bott i Sverige och jag talar svenska allt vad jag orkar och alltid när det passar.

Det säger Tiina Rosenberg, rektor för Konstuniversitetet och ordförande för konstrådet.

Rosenberg fick under våren kommentera kritik som riktats mot att det i konstrådet, som tillsatts av kulturminister Paavo Arhinmäki (VF), inte sitter en enda finlandssvensk representant. Rosenberg förstår kritiken.

– Jag är starkt för representationspolitik. Den behövs för kontinuiteten, även om det finns en vacker tanke om att man borde komma över representationsidén.

När en minoritet gör sig gällande är det enligt Rosenberg typiskt att den stora allmänheten först är emot, sedan för tills man tröttnar.

– Det här kan ses tydligt i debatten som följt av att homosexuella kommit ut ur garderoben.

Representationsfrågan är enligt Rosenberg viktig också i fråga om konstskapande.

– I dag skulle få acceptera att enbart män skulle skriva om kvinnor. Jag anser inte att kvinnor skapar en viss typ av konst på grund av sitt kön – både män och kvinnor är mångfasetterade. Det är perspektivmångfalden som är betydelsefull.

Det som Rosenberg vill rätta till i diskussionen om avsaknaden av en finlandssvensk representant i konstrådet är att hon aktivt följer med det finlandssvenska kulturlivet även om hon inte identifierar sig som finlandssvensk utan som finländsk.

– Jag läser finlandssvensk skönlitteratur, går på både finskspråkiga och svenskspråkiga teaterföreställningar och läser Hbl och Ny Tid. Det här har i vissa fall blivit oklart.

– Jag har vuxit upp med en finlandssvensk mamma och en finskspråkig pappa. Åren i Sverige har gett mig identiteten Sverigefinländsk, och därtill har det rikssvenska lagts till genom min svenska familj.

Slang som få längre talar

Det som enligt Rosenberg är särskilt värdefullt i den finlandssvenska kulturen är att den är specifik.

– Det svenska språket i Finland är annorlunda än svenskan som talas i Sverige och det märks också i litteraturen.

Som exempel nämner hon Kjell Westös Helsingforstrilogi där det ingår slang som få längre talar.

– De återuppväcker minnen från min egen familj. Min mamma, mormor och mina mostrar talade arbetarklassfinlandssvenska som Westö låter sina arbetarklasskaraktärer tala i sina böcker.

Inom konst och kultur får man enligt Rosenberg absolut inte ge efter för populistisk politik.

– Jag tror att de attacker vi under den senaste tiden sett mot svenskan inte i första hand hänger ihop med fennomani utan med nynationalismen som också spridits till många andra länder i Europa.

Det som man enligt Rosenberg ändå inte ska glömma är att tvåspråkigheten har många dimensioner.

– Det finns akademiker och kulturarbetare med rötter i Sverige som pendlar mellan Sverige och Finland och finskspråkiga som lärt sig svenska i Sverige utan att de har någon koppling till Svenskfinland. De här grupperna berikar tvåspråkigheten.

Intresse för mångfald i konstrådet

Som ordförande för konstrådet granskar Rosenberg kultur- och konstpolitiken ur ett brett perspektiv.

– Det är särskilt de regionala nämnderna som är viktiga. De har grundats som en demokratisk kulturpolitisk åtgärd. Men i konstrådet finns en vilja att beakta röster från fältet också ur andra aspekter och det finns också förståelse för språkfrågan.

Som en konkret åtgärd har Minna Sirnö som leder Centret för konstfrämjande där konstrådet ingår startat diskussioner där organisationer från kulturfältet bjuds in för att diskutera. Under hösten ska också en diskussion för finlandssvenska kulturorganisation ordnas.

– Det är bra att det finlandssvenska kulturfältet hörs, för jag har märkt att finskspråkiga sällan följer med vad som händer inom det finlandssvenska kulturlivet.

Centret för konstfrämjande ersatte Konstens centralkommitté vid årsskiftet och för närvarande håller man ännu på att bygga upp nya verksamhetsformer. Också konstrådets arbete har hittills mest bestått av att få områdeskommissionerna att fungera runtom i landet och se till att det som man fattat beslut om förut verkställs.

– Frågor som till exempel hur vi ska reformera delningssystemet kräver en betydligt större historisk insikt. Det får vi ta itu med senare.