Kjell Westö drömmer om ett annat liv

Se interaktiv karta över viktiga platser i Kjell Westös böcker »

Å ena sidan har vi en tilltagande rädsla, förebådelser om grymheter på flera håll i Europa och en gryende insikt om ett oundvikligt världskrig.

Men å andra sidan har vi verklighetsflykten, människans behov av underhållning samt den okuvliga tron på att allt ska ordna sig trots allt.

Året är 1938. Kjell Westös nya roman utspelar sig under åtta skälvande månader med början i mars, bara några dagar efter det att Hitler har invaderat Österrike. Slutet av 1930-talet har alltid fascinerat honom, säger Westö.

– Tiden var så mångbottnad. Stora, viktiga länder i Europa regerades av diktatorer och oron tilltog. Samtidigt hade Europa just rest sig från den ekonomiska recessionen i början av 1930-talet. Välståndet sipprade neråt och en skötsam arbetarfamilj kunde ha råd att sy upp nya kläder och köpa sig en radio vilket var en oerhörd lyx.

– Somrarna var heta och det var modernt att vara sportig och leva plageliv. Och aldrig har Hollywoods filmstjärnor varit lika glamorösa som då.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, lär Mark Twain en gång ha sagt. Kjell Westö hörde uttrycket under en paneldebatt i Stockholm i våras och håller med Twains tanke om att man kan se likheter mellan olika epoker.

– Det där med att historien upprepar sig är en osann klyscha men 1930-talet har ändå många lärdomar att erbjuda vår tid.

Vilka lärdomar tänker du på?

– I dag ligger ungdomsarbetslösheten på upp till 60 procent i vissa europeiska länder. Om en stor del av de arbetsföra unga männen stöts ur gemenskapen tar det sig uttryck i aggressioner, revolt och hat. Man söker sig till samhällets utkanter.

– I början av 1930-talet gick miljoner män arbetslösa i Europa. I slutet av 1930-talet hade de sökt sig till förtrycksapparaten. Scenen var beredd för det som komma skulle.

Plågsamma minnen

I Hägring 38 befinner vi oss en marskväll på advokat Claes Thunes kontor vid Kaserntorget i Helsingfors. Herrsällskapet Onsdagsklubben möts till månadssits och de ideologiska debatterna går heta. Advokatens sekreterare, fru Matilda Wiik, tvingas jobba övertid och konfronteras abrupt med sitt förflutna.

Fru Wiik är en av de centrala karaktärerna i Westös roman. Hon är en gåtfull gestalt, svår för Thune att få grepp om, men ytterst kompetent på kontoret.

Men Matilda Wiik bär också på plågsamma minnen från inbördeskriget, minnen som förföljer henne och som nu aktiveras extra mycket.

Hur svårt var porträttet av Matilda Wiik att skapa?

– Hon är den mest krävande av alla mina karaktärer. När jag skrev om Cedi Lilliehjelm i Där vi en gång gått blev jag konstig och tvingades hålla mig för mig själv ett tag och det var något liknande som hände när jag skrev om Matilda Wiik. Nu var känslan faktiskt ännu starkare.

– Matilda är både rubbad och sansad. Hon är ett offer men hon är också stark.

Kjell Westö påminner om att den generation Hägring 38 berättar om tvingades genomleva två världskrig. Det är samma generation Där vi en gång gått handlar om och också de karaktärerna kämpade med smärtsamma erfarenheter från inbördeskriget.

Än i dag, 95 år senare, lever traumat från 1918 kvar.

– Det är märkligt hur svårt det är för en del människor att inse hur fruktansvärt det året var. Varje gång jag läser en artikel om avslöjar att skribenten råblundar av politiska skäl blir jag förtvivlad.

Plågsam bearbetning

Personerna i Hägring 38 vet vad de upplevt men inte vilka tragedier som ligger framför dem. En del förstår mer än andra och bland dem finns Claes Thunes judiske barndomsvän, den känslige Jogi Jary, som bryts ner av den tilltagande antisemitismen.

I romanen återberättar Westö den sanna historien om den judiske hundrameterslöparen Abraham Tokazier. Sommaren 1938 vann Tokazier ett lopp på stadion i Helsingfors men fråntogs segern på grund av sin ras.

De finländska judarnas situation var paradoxal eftersom de stred i Finlands armé, de var i praktiken vapenbröder till det Nazi-Tyskland som ville utrota dem. En större deportation av judar förbereddes men slutade med att åtta judar, de flesta flyktingar från Österrike, skickades till Estland och därifrån vidare till Auschwitz.

Först i början av 1990-talet avtäcktes ett monument över dem. Statsminister Paavo Lipponen bad i samband med minnesavtäckningen om ursäkt på den finländska statens vägnar.

– Det är fruktansvärt plågsamt att se det egna landets misstag i ögonen men Lipponen var modig och gjorde rätt, säger Westö och konstaterar att smärtan i att granska sin egen historia finns överallt.

– Man måste ge Tyskland, särskilt det forna Västtyskland, erkänsla för att de vågat bearbeta sin egen historia. Ryssland har inte varit särskilt bra på det.

Framgång och besvikelse

Där vi en gång gått blev en omåttlig framgång, älskad av kritikerna och läsarna. Uppföljaren, Gå inte ensam ut i natten, var tänkt som en ståtlig avslutning på Westös kvartett med episka Helsingforsromaner. Men det gick inte riktigt som Kjell Westö hade föreställt sig.

– Efter en så läst och omtyckt roman som Där vi en gång gått kunde jag bara förlora. Så går det alltid efter en stor framgång och det måste man acceptera.

– Jag blev besviken över att så många tyckte att Gå inte ensam ut i natten inte var lika gripande som Där vi en gång gått. Nu inser jag att romanmaskineriet i den senare boken var för tungt. Jag tror inte att jag någonsin skriver en roman på 500 sidor mera. Jag vill skriva tajtare vilket är befriande.

Nästa bok är redan under arbete. Handlingen är förlagd till nutid och till den litterära världen. Huvudpersonerna är några författare och deras förläggare.

– Men nej, det är verkligen ingen nyckelroman. Så dum är jag inte, skyndar sig Westö att förklara och medger sedan att hans förläggare inte fått se manus ännu.

Verklighetens litterära debatter blandar sig Kjell Westö inte i. Han har varit tvungen att isolera sig för att kunna skriva, säger han.

– Jag beundrar de kolleger som både orkar leva i påhittade världar och ta strid för en bättre litteratur. Själv håller jag inte för det, jag blir för nervig.

Vitsar och kritik

Vad behöver Kjell Westö för att byta en glödlampa? löd frågan i en vits som cirkulerade på nätet för en tid sedan.

Fyra generationer och 21 livsöden, var svaret och den utpekade säger att han fick roligt när han läste lustigheten.

Men allt som skrivs är inte kul.

De psykiska krafterna behövs när hård kritik– från recensenter och läsare – ska uthärdas.

– Förr gick jag ibland i försvar, skrev genmälen och så. Numera är jag klokare och vet att det är bäst att ta stryk och gå vidare. Alla författare måste kunna tåla mothugg och ibland har kritikerna och läsarna rätt.

Den som får mycket uppmärksamhet, vilket Westö har fått, kan också i sig vara ett irritationsmoment.

– Någon enstaka gång, när jag läser hånfulla artiklar där kritiken inte riktar sig mot mina böcker utan mot min person, kan jag undra vad jag gjort för att förtjäna detta.

Drömmen om ett annat liv

I mer än 15 år har Kjell Westö pratat om "nästa sommar", det vill säga sommaren då han ska unna sig en lång och lat semester. Än har den inte infallit.

Nu när han en dröm om att eventuellt skriva bara två-tre böcker till, för att sedan satsa på något helt annat. Musik kanske? Kjell Westö spelar i två hobbyband och alla som läst honom vet att kärleken till musiken är ett återkommande tema.

– Musiken är min frihetszon. Men ifall jag försökte utöva den som proffs skulle jag snabbt känna samma press och ångest som jag ibland kan känna i den litterära världen.

- Jag har satsat mycket på skrivandet, varje roman har tagit flera år av mitt liv. Ibland undrar jag hur många gånger jag ännu ska orka satsa allt. Men det är också ett stort privilegium att få hålla på med detta. Och vem har användning för en femtiplussare som inte kan något annat än att skriva?