Semesterlektyr av lättsammare art

I vår familj har ett obekant antal utdragna somriga bilsemestrar genom åren räddats av höjdpunkterna ur det svenska radioprogrammet Hassan. Ni vet, det där halvknasiga 90-talshejdlösheten på P3, i vilken Kristian Luuk, Fredrik Lindström & Co ringde upp diverse organisationer, affärer och andra inrättningar för att konfrontera de anställda med en rad huvudlösa frågor.

I bokform motsvaras Hassan kanske främst av Eric Ericssons Brev till samhället (2003) respektive Brev till utlandet (2006), två verk som på ett effektivt sätt belyser avståndet mellan myndighet och medborgare, ett koncept som redan Robert Aschberg använde sig av genom sin fiktive brevskrivare Otto Ruben Svensson i mitten av 1980-talet.

I synnerhet den förstnämnda av Ericssons brevsamlingar har i dag kultstatus och har sålts i närmare etthundratusen exemplar. Breven är utformade som respektfullt formulerade men ändå vagt utflippade skrivelser till diverse svenska företag och myndigheter. "Hej, mitt namn är Eric Ericson och jag företräder en grupp rad indianer från Nordamerika", kan det inledningsvis heta. "Jag undersöker nu möjligheterna att anlägga ett indianreservat i Arboga kommun." Kort och koncist, utan extra krusiduller men dock med en viss lakonisk finess. Det tar oftast skruv, på ett eller annat sätt.

I regel avslutas epistlarna med den hos mottagaren vagt olustframkallande upplysningen att brevskrivaren med följe (det kan handla om ett obestämt antal cirkusdjur, medlemmar av en religiös sekt, en samling frihetstörstande ormar, etc.) ämnar dyka upp på vederbörandes arbetsplats redan veckan därpå, vilket får den kallsvettande byråkraten eller sekreteraren att vips hojta på chefen innan hen börjar nedteckna sitt tillkämpat komiska svar – som alltså också finns återgivet i böckerna.

Det är klassisk semesterläsning.

De facto inser jag nu att min semesterbokhylla innehåller allt mindre Proust och Pound och allt fler verk av ovanstående, tvivelaktiga art, vilket eventuellt borde ge upphov till en viss oro. Några volymer med de bästa flosklerna ur idrottsvärlden samt diverse samlingar med klassiska Broken English-citat från hotell världen över hör sedan länge till de stående sommarfavoriterna. De kommer nog att förgylla utedasset bra många år framöver, misstänker jag. Språkgrodor föråldras ju aldrig, vilket bevisas av en annan av mina favoritklenoder som även den utgör en del av ovannämnda bibliotek: Den fjärde aftonpannan, en samling tryckfel ur tidningspressen från tidigt fyrtiotal.

Boken hittade jag i bokhyllan på släktens sommarveranda för många år sen. Som författare anges signaturen Den fridsamme, pseudonym för den åländske publicisten Axel E. Danielsson, vilken i uppslagsverken angav "samlandet av spaltblommor" som särintresse. Den märkvärdiga titeln syftar, tänker jag mig, på den mängd koffeinhaltiga drycker den stackars korrekturläsaren eller sättaren förgäves inmundigade innan han föll i sömn – med ödesdigra följder. Precis som sin åländske samtida Atos Wirtanen, var nämligen även Danielsson ursprungligen sättare. Den första Aftonpannan utkom redan 1919, då Danielsson var redaktör vid Åbo Underrättelser, den sista och sjätte fyrtio år senare 1959 då han mig veterligen redan njöt av pensionsdagarna på öriket. Den aktuella fjärde samlingen utkom 1943 och bör rimligtvis för en hel del samtida läsare ha erbjudit en stunds välkommen flykt undan den bistra verkligheten.

Jag har en kompis som älskar tråkiga vykort av gamla nedlagda varv och fabriker. Ju gråare och tristare, desto bättre. Han skulle tveklöst älska Johan Tells några år gamla bok med den kittlande titeln Trista sevärdheter (2011). Idén till boken föddes några år tidigare då en av Tells vänner tog honom till "Sveriges lägsta punkt" – som visade sig vara en grop bakom en sunkig bensinmack i Kristianstad.

Jag hörde själv den f.d. Vagabond-journalisten presentera sitt verk i Åmål i fjol, och den fyndiga men lakoniska texten står verkligen i perfekt kontrast till de avbildade sceneriernas torftighet: en obskyr sten på en hed någonstans i Västmanland, Fantomengrottan på Eskilstuna zoo, en strykful trästaty i en rondell i en småländsk avkrok, "Sveriges äldsta snöre" respektive rikets bredaste grusväg, en söndervittrad stenfot där en syssling till svenska kungen kanske rastade på 1600-talet – här finns allt och lite som begåvats med en skylt med symbolen för SEVÄRDHET, men vars egentliga syfte förblir en gåta för alla utom några utvalda personer i den aktuella kommunens turistförening – vi snackar om föremål eller platser "ovärda en omväg" som snarast gör att man aldrig vill sätta sin fot i Sverige igen.

Katastrofala skivomslag (2012) av signaturen Herr Dryck heter min senaste sommarfavorit. Själv kallar skribenten sitt verk för ett "skräckkabinett", och nog blir man skrajsen alltid. Mannen bakom pseudonymen (ja, det måste väl vara en man, vem har väl hört talas om kvinnor som samlar på gamla lp-skivor) har sedan sex år tillbaka haft en populär blogg, där han varje vecka lagt upp en ny klenod ur sin egen samling till allmän beskådan. Till dags dato har det blivit 450 stycken. Vinylskivorna är ju alls inte passé längre, utan tvärtom i högsta grad i ropet i dag, så vad vore då lämpligare än att under djup hänryckning studera exempel på klassisk sjuttio- och åttiotalsestetik, med allt vad därtill hör av smaklösa kostymer, obegripligt tarvliga mustascher, vulgärt lättklädda pinuppor och kitschig formgivning. En veritabel pärla således, enligt min mening!

Dr Drycks identitet är mig veterligen inte känd, men skriva kan han, och det skulle inte förvåna ifall det visade sig att han är en uppburen copywriter som lessnat på sitt vardagskneg. Länge trodde man att även Eric Ericsson var en pseudonym och att ett konstnärskollektiv stod bakom breven. Sedermera visade det sig att det faktiskt var en fysisk person, en helt vanlig men med förlov sagt något besatt trettioårig formgivare från Stockholmstrakten. Kort därefter blev han också föremål för en tv-dokumentär, Varma hälsningar, Eric Ericsson. I filmen avslöjade han ytterligare några egenheter om sig själv. Som att han kunde se Fellinis film Satyricon tre gånger på raken – utan ljud. Eller lägga ett okokt ägg i frysen och sedan försöka skala det så fort som möjligt. Bara för att ingen annan gjort det förut.

Fast främst får man nog bara intrycket av att han vantrivs i samhället. Alternativt på sitt riktiga jobb. Vilket kanske är samma sak.

Det sägs att en diplomat är en person som äger den sällsynta förmågan att be en dra åt helvete på ett sätt som gör att man verkligen ser fram emot resan.

Samma förmåga tycks även känneteckna de anställda vid de flesta svenska myndigheter och företag, ty det är med imponerande behärskning dessa vardagshjältar lyckas tygla sin irritation inför Eric Ericssons ständigt allt galnare upptåg.

Faktum är att en omläsning av boken på försommaren gjorde mig så pass upprymd att jag bums kom på ett antal inhemska institutioner jag själv gärna skulle sända en fantasifullt formulerad förfrågan till. Som Samlingspartiets ungdomsförbund och Sannfinländarna partikansli till exempel.

Fast nu är det förstås inte alls säkert att jag skulle få ett svar, men det vore ändå kul att notera om, och hur, tonfallet förändrats

Utifrån den aktuella debattnivån på nätet är det nämligen inte helt omöjligt att de på ett betydligt mind- re finkänsligt – och svenskt – sätt skulle be mig dra dit pepparn växer.