Den byråkratiska uppförsbacken

Jag minns hur begeistrad jag var över att man nästan vilken tid på dygnet som helst kunde vandra in i små bagerier i gamla Östberlin. Jag minns avantgardistiska, sunkiga Madame Claude, en klubb där allt var upp-och-ner och det spelades minimalistisk electromusik i källaren, eller hur försäljare sålde öl ur frysvagnar under en massiv friluftskaraoketävling i parken.

Inget av detta, konstaterade vi, hade varit möjligt i Finland. Här skulle byråkratins fingrar ha kommit emellan och gjort slut på det roliga.

Det är visserligen av godo att det finns strikta regler för hygien och brandsäkerhet på restauranger och barer, men alldeles för ofta känns det som om byråkratin finns till för byråkratins skull. De få rullande kök vi har i Helsingfors har fått kämpa i uppförsbacke och det är snarast ett mirakel att ingen satt stopp för restaurangdagen.

Visserligen börjar vi nu se en viss uppluckring av myndigheternas nitiska inställning till petitesser som i värsta fall helt och hållet kan fälla trevliga initiativ. Men det finns ännu en lång väg att gå, vilket på sistone bevisats av den inofficiella bastuns rivning i Helsingfors, och lanthandeln som tvingas stänga på grund av bullar med opastöriserad mjölk.

En annan fråga är varför alla nyöppnade kaféer och restauranger måste se ut som den senaste Ikeakatalogen. Nio av tio kaféer i Finland har vita väggar och tak, samt bord och stolar med ljusa eller svarta träytor och metallben, så man känner sig som om man satt på en flygplats och lunchade. Kanske är det rädslan för att bryta mot nån pytteregel som gör att man satsar på att möblera som alla andra. Ett annat alternativ är förstås att vi är fruktansvärt tråkiga.