Manifest om splittrat arbetsliv

Ylioppilasteatteris traditionsenliga sommarteater på Blåbärslandet bjuder i år på ett dramaturgiskt smörgåsbord. Huvipuisto (Nöjesparken) är en uppsättning som består av tre pjäser i fyra akter. Åskådarna väljer själva vilka bitar ur varje pjäs de ser på.

Bland föreställningarna hittar vi en raritet inom finländsk teater. På en av scenerna, "poliittisen teatterin tuubi" (tuben för politisk teater), har en av arbetsgrupperna i Lasse Posers regi satt upp pjäsen Parvi (Svärmen) av den italienska kommunistiska filosofen och aktivisten Antonio Negri.

Negri har sedan år 2000, då han tillsammans med Michael Hardt skrev boken Imperiet, en förhållandevis bred läsarkrets i Finland. Imperiet blev en teoretisk stöttesten för den så kallade globaliseringsrörelsen och en viktig influens för "prekariatrörelsen" som flammade upp efter upploppen vid VR-magasinen 2006. När prekariataktivister efter upploppen chockerade Finland genom att klaga över "skitjobb" i direktsänd television fanns det ekon av Negri i deras ord.

Negri har - ensam och tillsammans med Hardt - skrivit mycket om den kvalitativa innebörden av vår nya, splittrade arbetsmarknad. Osäkra anställningar driver oss till att bli cv-människor vars främsta projekt är Jag Själv. Medan arbetskraften tidigare styrdes med begränsande disciplinära åtgärder är det i dag en uppmuntrande kontroll som gäller inom allt fler segment av arbetsmarknaden. Alla skall utveckla sig själva enligt bästa förmåga, bli intressanta individer med en egen nisch. Samtidigt smulas möjligheterna till kollektiv organisering sönder.

Här tar också Svärmen avstamp - i den splittrade och ensamma tillvaro som arbetslivet i dag innebär. Ett ensamt och hopplöst hat driver protagonisten till att klä sig i självmordsväst. Men valet är hopplöst. Hatet är alltid dialektiskt - ett spel mellan två sammanflätade öden. Ett subjekt fött ur hat är alltid beroende av sitt objekt, det hatade. Hatet är inte en konstruktiv kraft, utan bygger på en "dödskult" där målet är en gemensam undergång för hatets subjekt och dess objekt.

Under Svärmens fyra akter blandas förinspelade videosnuttar med liveinspelat material medan skådespelarna ränner in och ut ur "tuben". Monologerna blir emellanåt aningen skrikiga - ett bekant knep inom finsk teater, eller hur? Texten är tung med "negrismer" och poststrukturalistiska termer avlöser varandra i ett vilt tempo. Ändå är det just farten och intensiteten som håller manifestet vid liv.

Svärmens ursprungliga italienska undertitel, Didattica del militante - De militantas didaktik, berättar mycket om pjäsens innehåll. Svärmen anspelar, precis som Imperiet, på den långa tradition av antiauktoritär kommunism som aldrig svor trohet till Sovjetunionen.

Svärmen är i Ylioppilasteatteris tappning en upptäcktsfärd i organiseringen av dagens arbetskraft - de militantas didaktik. Självmordsbombaren klär av sig sin väst. Det individuella motståndet upplöses i gemenskap.

Sökandet fortsätter genom alla akter som en oupphörlig balansgång mellan "transcendent" och "immanent" kunskap. Transcendensen står för spetsfundig metafysik, en ockultism för de invigda. Ideologier och partier grundar sig tillika på kunskap därhän, hos en bättre vetande - en gud, ett leninistiskt parti eller en freudiansk far.

I stället driver svärmen - som namnet antyder - på en självorganiserad och mångfaldig revolt utan förtrupper och strama ideologiska ramverk. Svärmens didaktik är alltid en autodidaktik.

Svärmens immanenta kunskap är en konstruktiv kraft vars främsta föda inte är motsättningar, utan - vadå? Vad kan man kalla den konstruktiva kraft som Svärmen söker? Kanske kärlek? Det gör åtminstone Negri, men utan den romantiska kärlekens inåtvända tvåsamhet. Negris kärlek är en kamp för det omedelbara, en romans med en luddig, kompromisslös och öppen spontanitet som han kanske bäst beskriver själv:

"Kommunismen är inte någonstans där borta, ett löfte om en bättre framtid, utan den är här och nu: ett högljutt byggande."