Tillbaka till samtiden

Hela söndagen och måndagen var Kaija Saariaho upptagen i Kuhmo. Hon gick runt med ett minutschema i handen, från övning till konsert till generalrepetition via intervjuer, publiktillfällen och signering av skivor och böcker. Hon var överallt, från tidig morgon till sen kväll.

När vi träffas är Kaija Saariaho främst glad och hedrad över att uppmärksammas så synligt i Kuhmo. Hon tar till ord som fantastiskt och historiskt när vi talar om den nya musikens synlighet på årets kammarmusikfestival och spekulerar i om tonsättare och musiker kanske står närmare varandra nu än för tjugo år sedan när så många framstående musiker i dag vill spela musik av sina samtida.

I Kuhmo står ändå inte ett enda nytt verk av henne på programmet, endast gamla stycken. Det nyaste är Dolce tormento från 2004 och äldsta Lichtbogen från 1985-86.

Under hela sin vistelse här har hon varit mån om att lyssna på övningarna, kommentera och ofta själv stå vid mixerbordet vid framförandena. Hon är mild mot musikerna och berömmer dem med ord som mycket fint och bravo och hon talar om övningstillfället som ett hantverk i sig, till exempel när Lichtbogen övas in.

Jag tänkte just på att Lichtbogen snart har spelats i trettio år och flera av dessa musiker knappt var födda när stycket skrevs. Det är fint att känna av deras energi, som kommer sig av den tid och möda som de måste investera i stycket. Vi har en ung dirigent, jag har min egen notation och hela världen är kanske ny för dem. Det är fint att den här processen ännu kan upprepas alltid när ett verk framförs, säger Saariaho.

Förtrogna musiker

Samtidigt är det viktigt att det finns vissa musiker som Kaija Saariaho jobbat ihop med flera gånger tidigare, till exempel flöjtisten Camilla Hoitenga, som hon skrivit all sin flöjtmusik för, och mixaren Timo Kurkikangas, som skött elektroniken vid samtliga framföranden. I år har också dottern Aliisa Neige Barrière gjort sitt första framträdanden på Kuhmoscenen, bland annat som tolk av Nocturne (1994).

 Man kan verkligen säga att hon fått musiken med modersmjölken. Hon tolkar den väldigt vackert och naturligt, säger Saariaho berömmande.

Saariahos framträdande i Kuhmo är så till vida speciellt att inte ett enda uruppförande står på programmet. Det stör henne inte det minsta.

Det är fint att också de gamla verken får en andra chans, för uruppföranden har ju blivit något av en sjukdom. De facto är det första framförandet ofta ett av de sämsta.

Samtidigt anmärker Saariaho att inte särskilt många komplexa stycken framförs i Kuhmo, närmast Lichtbogen för en niomanna ensemble och stråkkvartetten Nymphea (Jardin secret III), bägge med elektronik.

Och så förstås Folia för solokontrabas och elektroni från 199495, som Niek de Groot spelade i Kuhmo kyrka på måndagen.

Det märkliga med stycket är att det länge ansågs så svårt att ingen ville spela det. Men alldeles på senare år har den nya generationen av kontrabasister ringt upp och frågat om de får komma hem till mig och spela stycket för mig. Plötsligt har det blivit en del av deras repertoar, säger Saariaho.

Folia kräver flow

Niek de Groot säger att han spelade Saariahos Folia för att han blev tillfrågad att spela stycket. de Groot berättar att den första utmaningen med Saariaho är att förstå språket. Det mesta framgår från partituret, men vissa frågor ville han ställa till tonsättaren själv.

de Groot säger att han måste jobba med stycket i bitar, några takter i taget, innan han kunde ta ett större grepp och ta sig an stycket i sin helhet.

Utmaningen låg egentligen i att spela stycket i ett ryck, med en gest, en enda impuls av energi och därefter växla mellan spänning och avslappning. Och det är något man måste föreställa sig på förhand. Kaija kräver ständigt att musiker överträffar sig själv och går över sina gränser, till exempel när det gäller att producera olika skrapljud. Och det är saker som vi musiker i vanliga fall inte är vana med att spela. Vi är inte skolade att spela fula ljud, säger de Groot.

Men belöningen är fantastisk! Kyrkan var smockfull och alla satt knäpptysta lyssnade på detta stycke. Det var härligt!

Musik i rätt sammanhang

Förutom Saariaho uppmärksammas på årets festival Magnus Lindberg, ryskan Sofija Gubajdulina, ungraren György Kurtág, polacken Krzysztof Penderecki och esten Arvo Pärt med egna temadagar.

Att festivalens konstnärliga ledare Vladimir Mendelssohn valde att uppmärksamma just dessa beror ingalunda på att de skulle vara hans favoriter nej, de är inte större favoriter än Mozart, Debussy och Ravel men på att han i sina vildaste fantasier föreställde sig att alla skulle kunna närvara.

Kurtág och Pärt var förhindrade, medan Saariaho, Penderecki, Lindberg och Gubajdulina kommer att närvara.

I Kuhmo ordnas inga konserter med bara stycken av Saariaho eller någon annan kompositör utan i stället har ett stycke placerats in i varje konsert för att placera tonsättarna i ett sammanhang.

Till exempel med Lichtbogen var det naturligt att bygga upp en konsert med naturfenomen kring Saariaho, från Beethovens Pastoralsonat via Brahms Regenlied, till Strauss den yngres Donner und Blitz och Over the Rainbow. I stället för att spela Saariaho på konserter med annan ny musik eller mera Saariaho vill jag bygga upp ett fundament på vilket vi kan ställa Kaija, som om alla dessa tonsättare hade komponerat för Kaija, förklarar Mendelssohn.

Att Mendelssohn valde att bara låta framföra gamla verk och inte ett enda nytt förklarar han med en biologisk analogi:

Jag känner att ett starkt stycke är som en baby. Om det är starkt kommer det att hålla sig på ytan, om det är svagt kommer det inte nödvändigtvis att klara sig, även om dess skapare har armbågar av stål och är väl insyltad i det musikaliska livet. Det finns också exempel på verk av Schubert eller Mozart som inte är fantastiska.

Vi talar alltså om ett slags musikalisk darwinism där bara de starkaste klarar sig?

På sätt och vis, jo.