Gustavs – lyxlirarnas paradis

– En del kan ha upp till sjuttio gäster som de vill bjuda på fine-dining, ostron och hummer, när de kommer ut en fredagskväll. Det är inget problem, säger Silver som också är en av förgrundsfigurerna i projektet Skärgårdssmak.

– Jag hade flera krogar i Åbo, men ville börja med något nytt. Här är folk toleranta och trevliga och man kan leva ett liv utan stress.

Det går bra för gustavsborna Här längst ute på Finlands sydvästra tåspets, i triangeln mellan Nystad och Åbo. Till antalet har de minskat stadigt de senaste trettio åren, men de som flyttat in är täta och därför har medelinkomsten stigit kraftigast i hela landet under de senaste åren.

Det syns också. Den ena villan är vräkigare än den andra. Det är hit förmögna åbobor flyttar när de drar sig tillbaka från affärslivet.

Det har också Kari Herhi, tidigare Åbogryndare, gjort. Nu ställer han upp som guide för Hbl i Gustavs.

Herhis namn låter på något sätt bekant, men vi kan ännu inte placera honom. Känslan av att det har med någon "affär" att göra växer sig dock allt starkare. Och mot slutet av dagen kommer vi att råka ut för vårt livs överraskning när det avslöjas vem vi har att göra med.

Men vi är inte där ännu...

– Kraven på sommarstugorna har vuxit både vad det gäller storlek och utrustning, säger Herhi och pekar på lyxvillorna som ligger på rad i en av innervikarna.

"Sommarvilla" ger inte rätt bild av husen. De kunde lika gärna ligga i Björnsö i Sibbo eller Brändö i Helsingfors. Stora skapelser i glas och tegel och i flera våningar.

Allmoge och jacuzzi

De rika har möjlighet att förverkliga sina drömmar. Då kan man exempelvis, såsom en familj gjort, bygga sig ett allmogehus enligt 1800-talsmodell med jacuzzi, marmorblankt kök och praktfulla salar.

– De syns just inte från sjön, man måste veta var de ligger. Från havs kan man mest skymta små stugor byggda på sextiotalet. Det minner om tider när det inte var så hävt.

Herhi, själv lokalpolitiker, berättar att det är lätt att få bygglov i Gustavs.

– Kommunen stöder undantagslov och vill göra det så enkelt som möjligt.

Samtidigt kan man locka goda skattebetalare till det lilla samfundet som består av drygt åttahundra personer.

– Vi har många företagare eller sådana som sysselsätter sig själva och väldigt lite sådana som ramlat av kärran.

Själv kom han hit efter en burnout och varvar ner med att bland annat segla omkring i sin "storbåt" av allmogetyp.

– Här är gott att leva!

Mellan varven ägnar han sig åt lite filantropisk verksamhet också.

– Vi samlade folk från olika skärgårdskommuner och lät tillverka fem skötbåtar. Idén är att ungdomar från de båda språkgrupperna får en chans att träffas.

– Det började med att jag var så irriterad på diskussionen om "tvångssvenskan". Vi har fått stöd bland annat från Konstsamfundet och projektet har väckt intresse även på EU-håll.

– Nog är det vansinnigt om två språkgrupper inte kan dra jämnt, säger Herhi i helfinska Gustavs.

Hipp som happ

När vi sent kvällen innan närmar oss Gustavs efter besöket i Korsnäs upplever vi dock inte mycket av lyx och flärd. Kari Herhi har rekommenderat den restaurerade herrgården Laupusten kartano med anor från 1500-talet. Men ingen svarar på det enda telefonnumret vi har.

Det maffiga huset är en salig blandning av jugend, brittisk cottage och en nypa nationalromantik. Men även nästa dag verkar huset stängt och dött.

Vi har att välja mellan några stuguthyrare och chansar. Det visar sig att just den stugan ligger på nästa ö och vi måste ta oss över med färja. Värdparet, som vill ha 100 euro för en natt, är omtänksamma och har eldat i bastun och tänt brasan.

– Toan är tyvärr full, men ni stannar ju bara en natt, säger värden när han fått pengarna och gett nycklarna.

Kommentaren känns bekant från tidigare övernattningar. Människorna inom den inhemska småskaliga turistbranschen är vänliga och trevliga på alla sätt. Men inställning är att "det här duger nog åt en turist". Det tar sig uttryck i spruckna koppar, slitna teflonpannor, sviniga utedass och grillar med kvarglömda matrester.

Mellaneuropeiska och krävande ryska turister lockar man inte med sådana halvmesyrer. Kanske inte heller inhemska så länge till.

Alla minns Donner

På vår guidade tur kommer vi till Jörn Donners omtalade fritidsanläggning som hann verka i några månader för fyrtio år sedan, innan den gick i storstilad konkurs. I samma veva förlorade Donner också sin privata sommarstuga på Gustavs.

– De sista husen från den tiden revs nyligen, men Donner minns man fortfarande med värme, säger Herhi.

Nere i viken ligger det svarttjärade vraket efter den danska motorseglaren Helena från 1930-talet. I Mammuten beskriver Donner fartyget som "ett exempel på J:s felslagna företagsamhet". Hans plan var att förvandla Helena till en restaurang i anslutning till det planerade fritidshotellet.

"Restaurangsalen, pietetsfullt uppbyggd, var ytterst elegant, med doft av gammal ek", skriver Donner.

Området ägs i dag av fackförbundet Pro och Helena är en absurd syn, där hon ligger uppsågad midskepps och ombyggd till bar med dansgolv.

Evig balansgång

I en skyddad vik när man närmar sig Gustavs från Iniöhållet hittar vi Laura och Erik Peterzéns marina med restaurang och butik där bland annat Lauras designade kläder och textilier saluförs.

Marinan med 300 båtplatser har just genomgått ett generationsskifte och barnen tar över.

– Det är en balansgång att driva en marina och en sommarrestaurang. Säsongen är fem veckor lång och gör man några veckor ett gott resultat, men skörar en och en halv vecka, så går det åt skogen, säger Erik Peterzéns.

I ett läge när segling och båtsemester inte är lika populärt som förr är också en gästhamnsvärd beroende av bilande gäster.

– Alla ser när en segelbåt glider in i hamnen, men märker inte att det samtidigt kört in fem bilar på parkeringsplatsen, illustrerar Peterzéns.

– Dåligt väder är vår räddning. Då tröttnar folk att sitta på stugan och kommer gärna hit och äter och shoppar lite. Skärgårdens ringväg går här förbi, tyvärr just förbi, betydligt flera skulle gärna få stanna och stiga ur ett slag. Största problemet med Gustavs och turismen är att det saknas tillräckligt med övernattningsmöjligheter.

Systrarnas by

Ett stenkast från hamnen ligger Essi Vuontisjärvis keramiska verkstad och systern Pia Madmounes "Paratiisipaja". Systrarna fick hux flux ta över den lilla hantverkarbyn sedan deras mamma dog knall och fall i början av 2000-talet

– Vi var inte alls beredda, men till all lycka hade en del av personalen jobbat här i 25 år så det fanns en kontinuitet, säger Pia.

Systrarna låter också andra hantverkare jobba i sina lokaler mot att produkterna säljs i hantverkarbyn. Därför kompletterar en stor, hårig och vältatuerad smed Pias stearinljusverkstad och gåvobutik, Essis keramikverkstad och caféet.

– Vid jultid är det verkligt idylliskt när vi öppnar julbyn. Men annars är det ganska dött på vintern.

Avslöjandets ögonblick

Vi ska strax ta farväl av vår trevliga värd när Kari Herhi bjuder oss hem för att visa upp ett föremål som han är väldigt stolt över.

När vi kommer in på gårdsplanen och ser den stora fina rödmyllade väderkvarnen börjar pusselbitarna sakta falla på plats. Hans namn som lät så bekant öppnar hela sammanhanget för oss.

– Är det där...?, frågar jag försiktigt.

– Javisst. Det är möllan från Iniö som det blev ett sådant fasligt liv om för några år sedan, skrattar Herhi.

– Det var en riktig fars. Jag misstänktes offentligt av Pargaspolisen för att ha stulit kvarnen.

Allt framstår nu kristallklart. Det var ju jag som skrev om den snurriga kvarnaffären. Den fallfärdiga gamla kvarnen ägdes av den då 85-åriga iniöbon Rosie-Maj Sjöberg, men den stod på grannens tomt. Denne sålde kvarnen åt Herhi utan att känna till ägoförhållandena.

Efter att också Hbl lagt sin slev i soppan var halva den delen av skärgården i uppror.

Herhi fick slutligen rätt och som en liten tröst för iniöborna kan vi berätta att kvarnen nu är minutiöst iståndsatt och där den står kan den i sina vingar känna vindens smekning från de vida Iniöfjärdarna.