Att fota en väktare

Väktarbolaget Turvatiimi lovade ställa upp på en intervju för en artikel. Meningen var att jag tillsammans med en fotograf skulle följa med deras väktare i Östra centrum under några timmar. Vi ville veta hur deras arbetsrutiner påverkas av lagpaketet som inrikesministeriet förbereder. Allt var överenskommet, vi hade tillstånd från köpcentret och skulle rycka in i tisdags.

När jag på tisdag morgon ringde marknadsföringschef Tiina Tanttu fick jag plötsligt återbud. Turvatiimi backade ur.

Tanttu var några dagar tidigare mycket tillmötesgående, men nu ville hon inte ge någon förklaring. På hennes stämma hörde jag att något förändrats bakom kulisserna.

Egentligen var händelsen ingen överraskning. Jag har skrivit mycket om väktare och alltid visat yrkeskåren i ett ytterst negativt ljus. Man blir persona non grata inom en bransch med mindre också.

Men det gör inte incidenten med Turvatiimi mindre problematisk.

I april uttryckte Yrjö Suhonen på fackföreningen Finlands Polisorganisationers Förbund i en intervju med Yle sitt missnöje över att Inrikesministeriet skär ner polisens resurser samtidigt som man utvidgar väktarnas rättigheter. I Finland har antalet väktare under de senaste 15 åren stadigt ökat, samtidigt som antalet poliser minskat.

Som myndighet lyder polisen under den så kallade offentlighetsprincipen, stadgad i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Polisens handlingar skall i mån av möjligt vara offentliga och deras verksamhet transparent – inte bara för andra myndigheter, utan även för besvärliga journalister och vanliga medborgare.

Väktarbolagen lyder inte under några motsvarande lagar. De enda uppgifter ett vanligt aktiebolag måste offentliggöra är i princip sina bokslut och skatteuppgifter samt sammansättningen på sin styrelse. Det har inga skyldigheter att blotta sin verksamhet för journalister.

Visserligen får väktare enligt gällande lagstiftning inte sköta om den allmänna ordningen. Däremot får de nog se över så kallade halvoffentliga utrymmen. Den ytterst luddiga definitionen inbegriper privata rum som ändå används av allmänheten. Järnvägsstationen som ägs av VR – ett statligt järnvägsbolag – är ett sådant rum. Kampens köpcentrum, som ägs av fastighetsinvesteringsbolaget Protego, är ett annat.

Men för en vanlig lekman ingår både torg och köpcentra i vårt gemensamma stadsrum. De är platser där vi möts, oberoende av hur de avgränsas juridiskt.

När vi överlåter de här rummen till företag som Turvatiimi, betyder det också minskad insyn. Det blev jag påmind om i tisdags.