Foto: Vidar Lindqvist

Gäddan söker sig inomskärs

Gäddan har blivit en raritet i den yttre skärgården i Finska viken och i många andra delar av Östersjön. Lyckas man få en har den antagligen emigrerat från inre vassvikar.

– Det har skett en radikal minskning av gäddbeståndet. Nedgången började på 1960-talet och jämför man med situationen på 1940-talet är mängderna gädda bara tre, fyra procent av vad de var då, säger Marko Reinikainen, chef för Tvärminne zoo­logiska station.

Reinikainen har forskat i hur gäddstammen har förändrats under åren 1939–2007, tillsammans med Hannu Lehtonen, Elina Leskinen och Ronni Selén.

De har haft tillgång till ett unikt forskningsmaterial. På Nothamns naturskyddsområde i Ekenäs östra skärgård, som grundades 1913 av förutseende personer främst inom Helsingfors universitet, har bara ett litet antal personer rätt att vistas. Nothamn består av trettio, fyrtio öar och 1 700 hektar vattenområde.

– Alltsedan 1939 har de som fiskat där varit tvungna att redogöra för sin fångst. De har antecknat vad de fått, hur lång tid det tog att få upp fångsten och hur mycket den vägt. Tack vare de här anteckningarna har vi kunnat följa med hur fisk­beståndet har förändrats.

Övergödningen igen

Ännu efter kriget och in på 1950-talet var fångsterna betydande, men på 60-talet började det gå nedåt. I början av 90-talet blev kurvan väldigt brant, samtidigt som siktdjupet märkbart försämrades.

Naturen klarar av att i några år gå på som förut, men i något skede blir belastningen så stor att det tippar över och den onda cirkeln är i gång. Det var på 60-talet man gick över till förändrade jordbruksmetoder med konstgödsel och där eskalerar övergödningen.

Ja, boven i det här dramat är, än en gång, övergödningen av Östersjön.

– I och med att algproduktionen ökat och sikten blivit sämre har förutsättningarna för gäddan försämrats märkbart. Gäddan behöver blås­tången för att kunna skydda sig, men blåstången behöver ljus för att växa och har således försvunnit från djupare vattenskikt.

Av makrovegetationen består 99 procent av blåstång och ingenting kan ersätta den.

– Dessutom tror gäddynglen att de är skyddade då vattnet är grumligt och blir också därför lätt byte för andra, till exempel storspiggen och mörtfiskar som gärna äter gäddyngel och rom. Storspigg finns det gott om i den yttre skärgården och mörtfiskarna, som ser bra i grumligt vatten, har ökat kraftigt.

Marko Reinikainen påpekar att vi nu talar om den yttre skärgården. Mera inomskärs finns det fortfarande gott om gädda. Där finns det en hel del annan vegetation som gäddynglen kan gömma sig i.

Också i Bottenhavet fungerar reproduktionen tillfredsställande.

Gäddorna hungrar

Svält är en annan orsak till tillbakagången. Blåstångsbältet är en viktig livsmiljö för små djur som gädd­ynglen är beroende av. Samman­sättningen av bytesdjur har förändrats och dessutom är mörtfiskarna effektiva konkurrenter till gäddynglen i kampen om föda. De gäddor som finns kvar växer också långsammare och har sämre motståndskraft. Mindre gäddor blir också lättare byte för andra rovfiskar och fåglar, som fiskgjuse och havsörn.

– Man skyller också gärna på skarv och säl, men minskningen började trettio, fyrtio år innan skarven började häcka här, och gråsälen var nästan utrotningshotad på 60-talet. De är inte orsaken till att gäddstammen kraschade, även om de naturligtvis också äter ekonomiskt värde-full fisk.

Marko Reinikainen säger att många av de grunda vikar där gäddorna förut lekte i har vuxit igen. Produktionen har minskat i och med att lekområden har försvunnit.

– Men det finns skärgårdsbor som vet i vilka vikar gäddorna har lekt och öppnar passager för dem och det hjälper förhoppningsvis. Problemet är att det nu finns gäddor som genetiskt inte förstår att söka sig dit.

Han tycker att det ändå är en bra idé att hjälpa gäddan på det här viset och att samhället gärna kunde stödja dessa åtgärder.

– Men man måste vara försiktig så att inte näringsämnena börjar röra på sig. Det lönar sig till exempel att gräva i sicksack, så att vattenströmningen inte blir för häftig.

Också gifterna kan ha sin andel i nedgången av gäddbeståndet, trots att Östersjön blivit mycket renare på den fronten.

– Gäddan är en mager fisk, men den ligger högt uppe i näringskedjan och ackumulerar gifter från andra arter. Det är ändå främst insjögäddor som det varnas för att äta för mycket av.

Marko Reinikainen tycker att man skrämmer upp folk i onödan med att varna för att äta för mycket fisk.

– Dagens jäktade människor hinner inte äta så mycket fisk att det skulle vara farligt. Man borde undersöka skärgårdsbor och se om de har mera neurologiska sjukdomar än andra. Jag tror inte det. Skärgårdsborna lever ju längst av alla!

Det är inte bara gäddan som lidit av eutrofieringen av Östersjön. Också abborr- och flunderbeståndet har minskat kraftigt.

– På senare tid har det ändå kommit mycket abborre, så den verkar vara en stark överlevare. Men sandbottnar där flundrorna håller till är ofta täckta av trådalger. Andra arter, som mörtfiskarna, konkurrerar om blåmusslorna med flundran. Också siken är beroende av sandbottnar och deras lekområden ligger risigt till. Den som däremot klarar sig bra är gösen, som inte har något emot grumligt vatten.

Mört på tallriken

Även om mycket hela tiden görs för att stoppa övergödningen i Östersjön och mycket har blivit bättre under de senaste åren hittar man ibland dystra överraskningar.

– Det är hemskt att det kommer fram stora fosforläckage som senast i Polen för några veckor sedan. Å andra sidan är det bra att de hittas och man kan täppa till dem. I Finland borde vi ta itu med de reningsverk som ännu inte håller måttet. Värre är det med jordbruket som ännu står för hälften av kväve- och fosforutsläppen i Östersjön. EU borde främja sådana åtgärder som minskar dem. Det görs en del våtmarksbassänger som hindrar utsläppen att nå havet och det är utmärkt.

Marko Reinikainen säger att det inte går att vrida klockan tillbaka även om man skulle få bukt med alla utsläpp och övergödningen skulle stoppas.

– Hela ekosystemet har förändrats under de senaste årtiondena. Mörtfiskarna har varit de stora vinnarna i och med att de gillar grumligt vatten. De tävlar om födan, djurplankton och blåmusslor, med de ekonomiskt värdefulla fiskarna och äter också gärna gäddyngel.

Han är pessimistisk vad gäller framtiden för gäddan i ytterskärgården.

– Jag tror att vi måste lära oss att äta mört i stället!