Obamas egyptiska misstag

Det är knappast så roligt att vara USA:s president trots allt. Tanken slår mig när jag i början på veckan ser Barack Obamas surmulna ansikte och påtvingade leenden på tv.

Barack Obama ser frånvarande och ointresserad ut när han skålar med sin tanzaniska kollega president Jakaya Kikwete på en officiell middag i Dar es Salaam. Och det är knappast det faktum att glaset innehåller bara vatten som irriterar Obama. Jag gissar att han är trött och stressad och att hans tankar vandrat i väg till mer akuta problem än afrikanskt bistånd och olaglig jakt av afrikanska vilddjur.

Under hela sin veckolånga Afrikaresa har Obama överösts med frågor om Edward Snowden, NSA och avlyssning av europeiska bundsförvanter. Syrien är ett moras och konstant källa till kritik mot hans administration, och till råga på allt håller hans Egyptenpolitik på att rasa samman. Vid en presskonferens samma dag i Tanzania, två dygn innan militären i Egypten visar president Muhammad Mursi på dörren, säger Obama att USA inte stöder en viss person, utan en process, underförstått den demokratiska processen. Men det är ett på många sätt problematiskt uttalande.

För det första verkar det som om USA egentligen gjort det motsatta. Under det gångna året har USA stött Muhammad Mursi, trots att han styrt Egypten mot ett auktoritärt håll. När militären till sist ville ha ut honom, skiftade USA sitt stöd, bort från personen till den av Obama nämnda processen. Problemet är bara det att den processen ledde till en militärkupp. USA:s politik i Egypten har varit inkonsekvent och trevande och det kommer man antagligen att få betala ett pris för.

På onsdagen, när de första ryktena om Muhammad Mursis husarrest hade börjat florera i medierna, bara ett par timmar innan militären meddelade att man fråntagit honom makten, sade det amerikanska utrikesministeriets taleskvinna Jen Psaki att USA inte har tagit någons parti. Men det var i det närmaste en dubbel osanning. USA valde i all tysthet Mursis sida redan under det gångna året då han styrde Egypten på en kurs bort från en verklig demokrati, där oppositionen tas på allvar och fria medier ges utrymme. Varje gång den amerikanska kongressen slog larm om bristen på demokratiska reformer och uttryckte en vilja att hålla inne med det årliga biståndet på 1,5 miljarder dollar, använde utrikesministrarna Clinton och Kerry sin undantagsmakt för att garantera att Egypten fick sina pengar. Den offentliga kritiken mot Mursi var blygsam. Så sent som för ett par veckor sedan vände Obama-administrationen den missnöjda och desillusionerade oppositionen ryggen, när USA:s ambassadör i Egypten, Anne Patterson, i en intervju sa att förändringen ska komma via demokratiska val, inte från gatan.

När militären sedan fick nog och valde att avsätta Mursi valde USA sida för andra gången. Vid den redan nämnda presskonferensen, strax innan militären knackade på Mursis dörr, kritiserade utrikesministeriet Mursi utan att med ett ord förebrå militären, som inför öppen ridå stod i beråd att ingripa. Till och med den garvade presskåren i utrikesministeriets pressrum frustade öppet åt den verbala villervallan Jen Psaki trasslade in sig i när hon försökte övertyga pressen om att USA förhöll sig neutralt i tvisten. Senare på kvällen sade president Obama att han var oroad och att han önskade en snabb återvändo till demokrati. Men han krävde inte ett återinrättande av den demokratiskt valda presidenten. Vita huset blundade med andra ord och låtsades inte se, och traskade sedan vidare som om ingenting hänt.

Det är ingen som påstår att arabvåren har varit lätt att förutspå och förstå. Speciellt tufft är det för ett land som USA att kalibrera sin politik. USA är involverat i det mesta, dess uttalanden synas i sömmarna och dess handlande har en betydligt större inverkan än små länders dito. Etter värre blir det när idealistisk och högtravande demokratiretorik varvas med en krass realpolitisk verklighet. Det leder till löften man inte vill hålla när det kommer till kritan. USA får nu en ny chans att formulera en ny Egyptenpolitik. Frågan är om det blir enklare eller svårare än hittills.

Det som är klart är att Muslimska brödraskapet, president Mursis parti, och dess anhängare känner vrede mot USA för det tysta stödet Washington gav kuppen. USA må ha blivit av med en islamistisk president som få i Washington litade på, men man har också gått miste om chansen att styra Egyptens starkaste politiska fraktion i en moderatare riktning. Om militären håller sitt löfte om nyval, kan Muslimska brödraskapet mycket väl vinna valet på nytt och då är grogrunden för ett fruktbart samarbete med USA sämre än någonsin.

Men USA:s Egypten-politik har inte heller lett till goda relationer med den liberala oppositionen. När Vita huset vägrade sätta press på den allt mer auktoritära Mursi, som bland annat gick hårt åt medborgarsamhället, klingade USA:s frihetsretorik falskt i de liberala massornas öron. USA:s finansiella stöd till medborgarorganisationer är minimalt jämfört med de 1,3 miljarder dollar som går till militären. I det första egyptiska valet var den liberala oppositionen splittrad och oorganiserad och det är oklart hur bra den kan klara sig i det följande. Men det är klart att USA får räkna med ett ordentligt mått med skepticism från den liberala oppositionen i framtiden.

Hur de närmaste månaderna och åren än förlöper är det ett otvetydigt faktum att Egyptens spirande demokrati växer i den egyptiska militärens skugga. Det är ett tillstånd som eventuellt passar Washington bra. Det är ingen hemlighet att den amerikanska och egyptiska militären har nära förbindelser. Många officerare har fått sin utbildning i USA och det finns många personliga relationer mellan generalerna. Dessutom förlitar sig militären på ett enormt bistånd från USA: ett bistånd som kan komma att dras in om USA definierar det skedda som en militärkupp.

Hur än USA definierar maktskiftet kommer militären att få sina pengar i längden. En stark militär är nämligen fortfarande i USA:s intresse. Det är de personligt bekanta generalerna som trots allt är de viktigaste garanterna för att Egyptens fredsavtal med Israel håller. Och det i sin tur är USA:s prioritet nummer ett. Viktigare än Egyptens demokratiska utveckling.