Jeppis – härligt, men ack så farligt!

Hbl:s orädda reportageteam har tagit sig till Svenskfinlands farligaste plats. Ingen annanstans får man lika lätt kring om öronen som i Jakobstad, visar Statistikcentralens färska rapport. Här råkar nästan tretton av tusen personer ut för ett våldsbrott, misshandel eller våldtäkt.

Det går en lätt rysning genom kroppen och vi tar vår tillflykt till det berömda Stadshotellets foajé. Där möts vi av en varmt leende receptionist, som för en stund får oss att glömma den kalla världen utanför.

I baren sitter några utländska turister. De har antagligen varnats för att ge sig ut på Jeppis osäkra gator.

Vi frågar receptionisten om var hålligånget finns och hon rekommenderar oss whiskybaren Friends.

Alltså, ut tillbaka i den jeppiska natten.

Före avfärden har vi frågat polischef Bo-Erik Hanses varför Jakobstad toppar våldsstatistiken. Hans svar har inte lugnat oss.

– Det finns ingen enkel förklaring. Det bor 19 000 människor i stan och i de omgivande trakterna, till exempel i Nykarleby är det inte speciellt roligt, så folk söker sig till Jakobstad för att roa sig.

– Krogarna och barerna ligger koncentrerade på ett litet område och här händer mycket. När det blir vanligt att man löser konflikter med våld så blir det samtidigt ett slags modell, säger Hanses.

Två andra lokala experter, som vill vara anonyma, ger mera spekulativa förklaringar.

– Många unga är hårt hållna här uppe i Bibelbältet. När de kommer bort hemifrån släpper de loss ordentligt. Då släpper hämningar och fördämningar, men det här är förstås inte vetenskapligt undersökt, säger den ena.

– Vi har haft påfallande mycket dödsolyckor i trafiken och vi vet att ganska många bara kan förklaras som självmord. Det visar att många mår dåligt i den här trakten, säger den andra.

Vi är mållösa. I åratal har man odlat myten om de lyckliga finlandssvenskarna, speciellt i Österbotten. Om de välfungerande nätverken som ger ett långt och gott liv.

Det här är så omtumlande så vi beger oss raskt till whiskybaren Friends där en jämnårig herre håller en lång och intressant föreläsning på temat: Kvinnor gillar män som inte använder deodorant.

Vi vandrar genom stan till hotellet. På vägen möter vi en katt.

Bland tomtar och troll

Det här är nattens Jakobstad. I dagsljuset såg staden helt annorlunda ut.

Den första vi möter är en tomtegubbe. Eller egentligen en tomtefar och hundratals små trädgårdstomtegubbar.

Hotellen i Jakobstad är inte många och just nu är de så gott som fullbokade. Det beror på "stagnationen" får vi lära oss. Det betyder inte att stadens ekonomi har stagnerat, uttrycket avser den årliga servicen på Alholmens Kraft – världens största biobränslekraftverk. Åtgärden kräver en stor utländsk arbetsstyrka och servicearbetare från bland annat Polen har lagt rabarber på nästan alla hotellrum.

På hotell Vega finns dock ett par lediga rum.

Vid entrén möts vi av en hel armé små gubbar. De står i klungor på gårdsplanen och trängs på stenar och trappor. Inne i receptionens dunkel står en levande tomtegubbe, som helt uppenbart är hotellets ägare och tydligen en samlare av stora mått. Tennstop, glasvaser, porslin, antika klockor ... alla lediga ytor är till sista kvadratcentimetern belamrade med prylar. Också hotellrummen har tagits i bruk som förvaringsutrymmen för det tusental tavlor ägaren hamstrat.

– Jag har försökt sluta och tänker alltid att det här är min sista tavla, men så köper jag en ny igen, urskuldar sig tomtefar i receptionen.

Tala om boutiquehotell!

Modersmålets sång

Från hotelldunklet skyndar vi snabbt tillbaka ut i solljuset och raka spåret till segelpaviljong Pavis, som ligger på gångavstånd från såväl vårt hotell som stadens centrum.

Krogen med sina hundraåriga anor är nästan fullsatt och vi får vänta på ledigt bord på den soldränkta terrassen.

Mat, dryck och service är ok, men det allra bästa är att för en gångs skull få höra sitt modersmål klinga från alla håll, både bland kunder och personal. Det är två helsingforsare inte vana vid.

Vi rycker med milt våld upp oss efter middagen och flanerar genom trähusstadsdelen Skatan (uttalas med kort vokal i förstavelsen) med de låga trähusen från 1700-talet.

Stadsdelen med sin rutplan klarade rivningsboomen på 60-talet och är numera skyddad. Till kuriositeterna hör att största delen av gatorna och trottoarerna fortfarande är oasfalterade. Bakom häckar och staket ser vi skymten av lummiga, sköna gårdsplaner.

Till dem har vi inget tillträde, men däremot till stadens egna trädgårdar.

Aspegrens trädgård på Rosenlunds prästgård rekommenderar turistbyrån varmt. Prästgården grundades i mitten av 1700-talet och är en av Nordens bäst bevarade. Den gamla nyttoträdgården är omgiven av en hög stenmur med tegelport.

Innanför hittar vi ett magnifikt åttakantigt lusthus och ett orangeri. Namnet hänför sig till prosten Gabriel Aspegren som anlade trädgården och dammarna med rudor. Allt detta kan man överblicka från Café Örtagårdens spröjsade runda fönster medan man kanske tuggar i sig en tårtbit med rabarber och tosca.

I centrum hittar vi Skolparken med närmare tusen växtarter. Parken är en donation till Jakobstadsborna av familjen Schauman. Den anlades av den berömda trädgårdsarkitekten och botanisten Bengt Schalin.

Nanoq – ett arktiskt äventyr

Finland är fullt av museer och anläggningar som vid första påseendet ter sig absurda, men som vid en närmare betraktelse ändå på något konstigt sätt försvarar sin plats. Jakobstad är härvidlag inget undantag. I Fäbodaskogarna hittar vi en märklig man och hans dröm: Äventyraren och polarfararen, brandman Pentti Kronqvist, 75, och hans arktiska museum Nanoq.

Den arktiska byn han och hans tillskyndare byggt upp är ett levande bevis för den envishet och oeftergivlighet som alltid karaktäriserat polarfararna.

– Ingen har väl fått byggnadstillstånd med så dåliga ritningar som jag hade, säger Kronqvist stolt när han visar oss omkring i torvhuset som inrymmer montrar med nästan osannolika autentiska föremål från alla de viktigaste polarexpeditionerna. Ett halvt stenfat från britten John Pipps expedition till Lågøya på Svalbard och från S. A. Andrées ballongfärd finner vi en burk som innehållit film, en trasig isbrodd och järnspån som användes vid tillverkningen av vätgasen i ballongen.

Trodde maken var en säl

På avdelningen för kuriosa hittar vi kött och hud från en stäppbisonoxe som dog för 16 000 år sedan.

– Konservatorn Eirik Granqvist fick provsmaka köttet. Han tyckte att det var gott, men smakade lite av lera.

Vad månntro bäst-före-datumet var?

I en monter ligger ett stycke sibiriskt lärkträ som flutit i land på ön Hopen vid Svalbard för 9 500 år sedan. Åldern har beräknats utgående från den höjd över havet man funnit träbiten på.

I Polstjärnan-kyrkan, en exakt kopia av världens nordligaste kyrka i Thuleområdet, ligger ett människolårben i en liten låda. I de vildaste spekulationerna har reliken förknippats med en av de omkomna deltagarna i Andrées expedition, men senare rön visar att personen varit under 160 cm lång.

– Här är min gamle vän, fångstmannen Avataq Kernaq, som mötte sitt öde när han skyndade sig hem från en fångstresa. Hustrun hade sin brännvinsdag och sköt honom när han kom hem. Hon trodde att han var en säl, säger Kronqvist.

Hustrun lär ha tagit livet också av följande man. Men i fängelse sattes hon aldrig.

På gårdsplanen finns också en kopia på fångstmannen Henry Rudis fångstkoja på Svalbard. Han sköt 713 isbjörnar under sin karriär.

Vi lämnar Jakobstad oskadda och vid full vigör.

Åtminstone nästan – de två följande nätterna rids jag av maran. Några trädgårdstomtar är busarna i drömmen.