Blå vägen – Finland i ett nötskal

Finlands svar på Niagarafallen får en inte precis att tappa andan, men lite imponerande är det i alla fall när forsen kastar sig handlöst ner där mitt i skogen. I mer än hundra år gick Maa­ninkaborna och bröstade sig med att vattenfallet är 43 meter högt, ända tills någon tråkmåns nyligen mätte fallhöjden på nytt. Till all lycka har ingen brytt sig om att rätta siffran på guidetavlor och de några broschyrer som nämner om den något valhänt utmärkta sevärdheten.

Dessutom tycker vi oss ha sett hög­re vattenfall i Lemmenjokitrakten, men metermåttet var inte med då.

Maaninka ligger längs Blå vägen. En mer än tusenårig led som går tvärs över Finland, från Niiralas gränsövergång i Tohmajärvi till Vasa i väster. Vägen fortsätter under samma namn ända till den norska Atlantkusten och österut mot Petrozavodsk.

Från slaviskt till pedantiskt

En resa längs Blå vägen är en resa genom Finland i ett nötskal – bokstavligen Finland i genomsnitt.

Lingvistiskt bjuder vägens 550 kilometer på allt från karelsk dialekt till den breda och, som de elaka säger, fullständigt opålitliga savolaxiskan. Till sist, när vi når kusten den – ibland svårbegripliga – österbottniskan.

Det slaviska inslaget som är så påfallande ännu långt in i Mellersta Finland med ortodoxa kapell och tsasounor övergår i Jehovas vittnens och laestadianernas lokaler.

Hbl:s reportageteam, vars läggning ligger åt det kvasifilosofiska hållet, kan inte låta bli att resonera om orsakerna till tingens förhållanden.

Vi kommer fram till att det i de omedelbara karelarnas karaktärsdrag finns ett stänk av renässansmänniska, vidsynthet och tolerans, speciellt gentemot sig själv. Det tar sig uttryck i att man lätt glömmer kvar ett rostigt bilvrak på gårdstunet eller att staketet målats bara till hälften. För karelaren existerar viktigare saker här i livet.

När vi närmar oss de svenskspråkiga trakterna hittar vi oss åter snart i "strömsöismens" kanelbullevärld där ordning och reda härskar. Trädgårdarna är exemplariskt skötta och man är osäker om lador och bodar är verkliga eller om någon målat eller photoshoppat in dem i landskapet.

Kärlek till trä

Men vi skyndar långsamt och spolar filmen bakåt. Till utkanten av Tohmajärvi där vi svänger in på Blå vägen, som är utmärkt med de brunvita vägskyltarna som indikerar någonting sevärt.

Första stoppet gör vi lockade av en bild på en urful träskulptur som gör reklam för Puun Sielu (Trädets Själ) – ett centrum för träkonst i det romantiskt klingande Onnela.

Vår starkt fördoms- och lätt hånfulla attityd får sig snabbt en allvarlig törn.

Emot oss kommer en liten kvinna med bestämda steg.

– Jag heter Natasha Podkolzina och är chef för stället. Min man Mauri Kekkonen är snickarmästare och jag var pälsexpert, men kärleken gjorde mig till konstnär, säger Natasha utan att dra andan.

Vi inser snabbt att det finsk-ryska paret delar en stark passion, inte bara för varandra utan också för trä och konst.

Innan Natasha låter oss stiga på och se utställningen med det lockande namnet Erotiken i träkonsten får vi veta att det första hon och maken gjorde när de hade köpt Onnela var att gräva en sex meter djup damm.

När folk slår ner sina bopålar börjar de i allmänhet med att bygga en väg, en bastu eller ett hus. Men en damm! Det är bara att lyfta på hatten.

I den fiskrika dammen speglar sig nu den fyrahundra kvadratmeter stora stockvillan, som omges av ett arboretum bestående av tvåhundra olika trädarter.

– Huset är exakt som jag ... vi ... ville ha det. Timmermännen kom från ön Kizji i Onegasjön.

Kizji hör till världsarvet för sina kupolkyrkor i trä och Natashas och Mauris villa bär tydliga spår av det arvet.

På bottenplanet ställer sextio internationella och finländska träkonstnärer ut reliefer, skulpturer, trämålningar och konstfärdigt svarvade föremål.

– Den här vackra reliefen har jag gjort själv.

Vi beundrar både reliefen och den uppriktiga och starka ryska självkänslan. Där finns ingenting av det för oss så typiska "nå ids nu int …"-anspråkslösheten.

Och det måste sägas: bara ett par tre av verken är riktigt fula. Där finns några, av naturen, vulgärt svarvade grova och långa grenar som kan få även andra än en oskuld att rodna. Men de flesta är lysande och de bästa är försedda med femsiffriga prislappar.

Vi nöjer oss därför med att inhandla några konstfärdiga skärbräden, slevar och smörknivar. Natasha förbarmar sig över oss och skänker oss som avskedsgåva varsin elegant penna som vi själva får välja. Min är gjord i lärkträ.

Vackert, hmm ...

Tyvärr kantas de finländska landsvägarna till nittio procent av björk och snår. Enformigheten bryts då och då av en insjöglimt när man passerar en bro eller kanal. Undantagen är om man kör längs de stora åsarna, såsom Punkaharju eller Vilkaharju där vyerna öppnar sig mellan resliga furor.

Vi påminner oss om den internationella journalistgruppen som Turistfrämjandet för ett antal år sedan skjutsade omkring i en buss genom Finland. Efteråt undrade deltagarna "varför?". De tyckte sig bara ha kört genom täta buskar utan att se ett smack.

Därför hajar fotograf Weckström till och trampar i panik på bromsen när han plötsligt ser något spektakulärt. Det är precis vad som sker när vi kör över den höga landsvägsbron i Tuusniemi. Det blir liv i VW-bubblan när den harmoniska helheten mellan svepande betonglinjer och det pastorala insjölandskapet ska fångas av kameralinser.

Men avbrott av det slaget är alltför sällsynta. Vi upptäcker snabbt att det inte är någon idé att köra längs Blå vägen om man inte gör avstickare till byar och städer längs rutten. Ett självklart "strandhugg" är förstås Savolax huvudstad Kuopio och dess berömda torg med kalakukkor, karelska piroger, mujkor och en savolaxiskt avspänd stämning.

Kuopios absoluta centrum har förvandlats till ett modernt fotgängarvänligt sådant med det underjordiska köpcentret Alatori som förenar torget, den nya glaspaviljongen och en mängd småbutiker.

Nere i den gamla upprustade hamnen hittar man nu för tiden trevliga uteserveringar och restauranger.

Om det finns småfolk i bilen kan det vara roligt att besöka djurparken som består av en traditionell bondgård med höns, kor, får, ankor, grisar och hästar. Stället är populärt och besökarsiffrorna har stigit rekordartat de senaste åren.

Hbl:s reportageteam undviker dock omsorgsfullt den typen av sevärdheter.

I stället bestämmer vi oss för att övernatta i Tahko som vi i årtionden besökt – vintertid.

Att se landskapet i sommarskrud är en upplevelse. Gångbron över Syväri, mellan hotellområdet och backarna, fungerar på sommaren som en liten marina och är vackert upplyst på natten.

Golfen är det stora på Tahko sommartid, men för den som gillar att vandra, rida eller cykla i en terräng där man kan låta blicken vandra miltal över det vackraste insjö-Finland är Tahko att rekommendera.

Vi övernattar i en trerummare med bastu och balkong i ett av de relativt nya höghusen. Priset är 120 euro/natt inklusive sängkläder. Övernattningsalternativen är många, allt från enkla – och ganska slitna – strandstugor till fashionablare inkvartering såsom Golden Resorts lyxiga hus.

Retuscherad skorsten

I Pielavesi viker vi av för att beskåda president Urho Kekkonens barndomshem "Lepikon torppa". Det är ingen trängsel vid sevärdheten och kaféet intill är stängt. Kommunens fäder tvekar om att anställa någon som sköter stället.

Kekkonen börjar tydligen kännas allt avlägsnare och besökarna minskar.

Urho Kaleva var bara sex år när familjen 1906 flyttade bort, men en sådan räv var UKK att han minsann utnyttjade Lepikko politiskt. När man i slutet av 40-talet började förbereda hans presidentkarriär skapade Kekkonen en myt om att han var född i ett rökpörte – ett hus utan skorsten. De facto hade Kekkonens pappa, skogsförman Juho Kekkonen, redan före Urho Kalevas födelse 1900 låtit förse torpet med skorsten. Men det hindrade inte att skorstenen snabbt retuscherades bort från ett gammalt fotografi och efter det levde och mådde myten om Kekkonens enkla ursprung.

I Pielavesi utlovar man också att det ska finnas ett motorsågsmuseum, men efter att ha letat länge och väl kommer vi fram till att också motorsågsmuseet har retuscherats bort och ersatts av nya småhus.

Vi passerar bobollskommunen Vindala, på finska Vimpeli, och lyckas med nöd och näppe avhålla oss från att besöka det lokala bobollsmuseet.

Dagen är långt liden och på nästa etapp väntar oss nya lockelser – och farligheter, kanske?