När lämnar man sitt land?
När upphör en invandrare att i sitt innersta tillhöra det land han eller hon lämnat? Hosseinis nya bok spänner över sex decennier och flera generationer av afghanska flyktingar.
Han är här igen, den amerikansk-afghanske författaren Khaled Hosseini som gjorde braksucce för närmare tio år sedan med The Kite Runner (Flyga drake) som också blev en omdiskuterad film. Det är väl oundvikligt att han skulle skriva om annat än Afghanistan, och And the Mountains Echoed är vad man kunde kalla en familjehistoria. Den handlar nämligen om vad som hänt människor som av olika anledningar sedan 1950-talet fått lov att lämna Afghanistan och som i likhet med många utvandrare förlorat kontakten med varandra – tills de kanske en vacker dag möts på nytt.
Historien börjar 1952 i den lilla byn Shadbagh. Saboor är en fattig arbetare. Han vandrar genom öknen till Kabul med sin 3-åriga dotter Pari och tio år gamla son Abdullah. Kvällen innan har han berättat en saga.
En kväll kom ett monster till byn, säger fadern, och monstret som knackade på Baba Ayubs dörr ville ha ett av hans barn. Baba Ayub fick bestämma vilket av sina fem barn han skulle ge bort. Han kunde inte välja, men i sista stund tog han fem stenar, skrev sina barns namn på dem, och lade dem i en säck. Sedan tog han ut en sten. Den hade namnet på hans mest älskade son.
Baba Ayub kunde i alla fall inte glömma sonen och en dag många år senare beslöt han sig för att vandra upp i bergen för att finna odjuret och sonen. Men när han var där fann han att sonen i själva verket levde ett lyckligt liv, helt ovetande om sin bakgrund och sin familj.
Över sextio år
Vi förstår snart symboliken och sagans mening. Saboor säljer nämligen sin älskade dotter Pari till ett barnlöst par. Hon skall, heter det, få ett bättre liv med dem. Abdullah är utom sig, systern är hans allt i allo. Historien är enkel och lätt att följa fram till nu, men de följande decennierna sträcker sig över kontinenter och klassgränser, över tid och rum. Vi följer enskilda individers liv, men genom vad som ofta är ganska trassligt och svårt att dechiffrera, undrar vi förstås hela tiden: Pari, Abdullah, vad hände med dem? Berättelsen omspänner över sextio år av Afghanistans brokiga, dramatiska historia som Hosseini belyser genom de många gestalternas levnadsöden. Jag får lov att medge att jag inte känt mig engagerad av gestalter som dyker upp helt plötsligt och om vilka jag får veta mycket litet. Detaljerna tynger helt enkelt helheten.
Flyga drake fascinerade sina läsare genom att Hosseini gav dem en helt ny färggrann värld; här är alltför många trådar fragmentariskt hopflätade även om vi vet att det handlar om ett sökande, ett försök att fly från en grym verklighet, en önskan att finna en ny och lyckligare identitet någonstans. Det gamla Afghanistan väcker nostalgi, men det är brutet av alltför många krig. Den gamla byn Shadbagh finns inte längre, får vi veta, och Paris gamla hem bebos av en krigsförbrytare.
Hosseini ger oss till sist det slut vi väntat på: Syskonen Pari och Abdullah som lovade att de alltid skulle finnas för varandra. På sätt och vis är det riktigt, men Abdullah är nu en dement gammal gubbe. Det är för sent. Liksom, det förstår vi också, för så många landsflyktiga afghaner.
Hosseini frågar också: När upphör en invandrare att i sitt innersta tillhöra det land han och hon lämnat?
Kanske aldrig, och däri ligger den tragik Hosseini beskrivit bäst.