Energisk människorättskämpe. Senni Moilanen satsar på en karriär där hon kan jobba för människors likvärdighet. Foto: Hbl/Susanna Vainioranta

Med ett jämlikt samhälle som drivkraft

En längtan efter att alla människor ska behandlas likvärdigt fick Senni Moilanen att jobba tio till tolv timmar per dag hela våren med medborgarinitiativet JA 2013. I sommar hoppas hon hinna ha en vecka semester.

När det stod klart att Stora utskottet inte skulle ta riksdagsmotionen om en jämlik äktenskapslagstiftning till behandling, offentliggjordes medborgarinitiativet JA 2013. Senni Moilanen, 26, är kampanjens ordförande. Ursprungligen kom hon med via Amnesty, där hon jobbade som frivillig.

– Jag har varit förvånad över att den jämlika äktenskapslagstiftningen inte gått igenom tidigare. Det är bra att det finns ett nytt instrument för att föra känsliga frågor vidare.

Inför riksdagsvalt 2011 var frågan om könsneutrala äktenskap en av de större frågorna, och en av de frågor som enligt Senni Moilanen också kan ha styrt många väljares röstningsbeteende. Sedan bildades sexpartsregeringen där också Kristdemokraterna ingick och som en kompromiss ströks frågan från regeringsprogrammet.

Tror du att folk kände sig svikna?

– Alldeles säkert. Men sådan är politiken. Man vet aldrig vad som kommer att hända.

Varför är det en så viktig fråga för dig?

– Det är viktigt att människor behandlas jämlikt. Juridiken är så tydlig på den punkten. Det samhälle vi lever i är otroligt viktigt: ju jämlikare det är, desto mer utvecklas det.

Varför tror du att Finland sackar efter de andra nordiska länderna på den här punkten?

– Det är oerhört svårt att säga. I andra frågor har vi ganska bra hängt med i den nordiska jämlikhetsutvecklingen. Men också Finland kommer att få en jämlik äktenskapslagstiftning, det är bara en tidsfråga.

Picknick och värvning

Fram till maj jobbade Moilanen mer än heltid med kampanjen. Ibland blev dagarna framför datorn så långa, att hon först på kvällen insåg att hon kanske borde ta sig ut och gå till butiken. Nu är takten lite lugnare.

Vi träffas i en liten inredningsbutik i Kronohagen som ägs av Moilanens pappa och hans hustru. En del av sommaren kommer hon att tillbringa här, en del med kampanjen och en del på semester.

– Jag hoppas kunna ha åtminstone en vecka sommarlov.

Sommarhelsingfors bjuder på många pärlor: Fölisön, torgen och parkerna, för att nämna några.

– Man kan ha picknick nästan var som helst. Sibeliusparken till exempel är lite lugnare.

Moilanen gillar också att ta en kaffe på Hagnäs torg eller köpa med sig vegetarisk mat och sätta sig vid Tokoijstranden. Parkhänget kan också utmärkt kombineras med det kampanjen koncentrerar sig mest på just nu, nämligen face to face värvning.

50 000 underskrifter är minimikravet för att riksdagen ska behandla ett medborgarinitiativ. De namnen hade JA 2013 fått ihop på ett dygn. Målet var från början 250 000 namn, det känns inte lika viktigt längre.

– Vi har ändå de namn som behövs. Nu koncentrerar vi oss på att träffa människor och öka medvetenheten.

Har du mötts av några negativa kommentarer?

– De har varit väldigt få. Också de som inte är av samma åsikt i frågan tycker om kampanjen för att den är så positiv.

De flesta har enligt Moilanen hört om kampanjen och lagförslaget, det är mer själva medborgarinitiativet som påverkningsform som är obekant.

I början av juni fick Ja 2013 ta emot kommunikationsfacket ProComms pris Årets kommunikationsgärning. Då berättade arrangören att hennes 14-åriga dotter hade skickat ett sms där hon var eld och lågor över att priser gick till kampanjen och skickade många gratulationer åt pristagarna.

– Det är sådant som motiverar och ger lön för mödan. Säkert är det just på grund av att vi får så mycket positiv feedback som jag orkar.

Intersexuella barn

Själv studerar Senni Moilanen vid Tallinns tekniska universitet. Kvar av studierna är bara kandidatavhandlingen, som handlar om intersexuella barns självbestämmanderätt. Det är också de frågorna Moilanen vill jobba med i framtiden. Först hoppas hon på en magisterstudieplats i England, Spanien eller Lund i Sverige.

– Det är en jätteviktigt fråga både ur juridisk och människorättssynpunkt. Man tänker att fenomenet är marginellt, det talas lite om det och görs ingen forskning. Jag hoppas kunna göra något för att föra frågan framåt.

Annars finns en plan B för framtiden.

– Eller så blir jag medborgaraktivist och ordnar enpersonsdemonstrationer.