Sprit och bensin löser upp järnridån

VÄRTSILÄ Kalle Lintunen sitter i en trädgårdsstol utanför sitt tegelhus intill Jänisjoki älv i Värtsilä och återkallar en minnesbild från julen 1943: Han är fyra år gammal och besöker sin fars grav. Den lilla pojken kan inte ana att det ska dröja 46 år tills han får se graven igen, fast den ligger i samma by, på andra sidan den nuvarande gränsälven.

– Vi var en liten delegation från Värtsilä. Jag fick delta för att jag satt i styrelsen för Samfundet Finland–Sovjetunionen, säger han om sitt and­ra besök vid graven 1989.

Vinterkriget slog Värtsilä i två delar. Enligt fredsavtalet i Moskva 1940 fick Sovjet två tredjedelar av byn, inklusive den bombade fabriken. I fortsättningskriget året därpå återerövrade Finland östra Värtsilä för ett tag. I de striderna stupade Kalle Lintunens far. Historieböckerna talar om hur ryssarna brände kyrkan under reträtten, men den står fortfarande kvar.

– Finländarna var lyckligtvis så nära att de hann släcka elden, säger Lintunen.

Efter krigsslutet hösten 1944 drogs gränsen på samma ställe. Först var det oklart exakt var.

– I fredsavtalet sades att gränsen norröver går vid Kukkolampi, men här finns två sjöar som heter så. Hade de avsett den andra skulle också vår gård ha blivit på andra sidan, säger Lintunen.

Hösten 1944 fick finländarna i östra Värtsilä en vecka på sig att ta sina ägodelar och försvinna.

– Jag och min kusin stod och tittade på när flyttlassen kom. Det var en enda lång bilkö, säger Lintunen.

Västvaror bäst i väst

I dag står bilköerna fyra kilometer borta, vid Niirala gränsstation. Formaliteterna med pass, visum och gränskontroller tar vanligen en timme eller två.

– Nästan alla varor är bättre i Finland, framför allt maten. Priset rimmar bättre med kvaliteten, säger Grigorij Telnov innan gränsbevakaren öppnar porten västerut för hans cityjeep.

De ryskkarelare vi möter på gränsen bekräftar Kimmo Nieminens teo­ri. Han bor i Joensuu, en timmes bilfärd från Niirala, och kan gränsturismen utantill efter 25 år i branschen. Han ringar enkelt in typiska grupper som korsar gränsen frekvent.

– Det finns en seglivad uppfattning bland ryssarna att västvaror är bättre om man köper dem i väst. Därför strömmar de hit. En stor del av dem är trend- och märkesmedvetna. De flesta ryska turisterna tillhör en hög­re social klass och de spenderar rätt mycket pengar. De är ute efter kvalitet, säger han.

Finska Värtsilä är numera en del av Tohmajärvi som sägs vara Finlands mest ryska kommun. Östra Finlands ekonomi gynnas av att turismen ökar i takt med att den karelska medelklassen växer till sig. Inte att undra på att affärerna och hotellen i Joensuu lockar kunder på grannspråket.

– För femton år sedan skyltade affärerna i Villmanstrand med att de tar högst en rysk kund i taget. I dag skyltar våra affärer med betjäning på ryska. Finländare som kan ryska har bättre chans att få jobb här, säger Nieminen.

Själv brukar Nieminen åka över gränsen ungefär varannan vecka, antingen bara för att tanka bilen till halva priset vid någon av de fyra mackarna i ryska Värtsilä eller så kör han hela den knöliga vägen till Sordavala för att klippa håret medan frun får fotvård. Då passar de på att handla mat, äta gott och köpa billig tobak.

– Mat är klart billigare på ryska sidan och betjäningen är alltid spontant vänlig, så där som ryssar är. Om man inte störs av den anspråkslösa livsmedelshygienen är det inget fel på maten. Men se upp med bäst före-stämpeln. De säljer lugnt ett par år gamla varor.

Spritturismen sinar

Resorna för bensinens skull gör att Nieminen själv platsar i den största kategorin av typiska gränsresenärer, men han räknar osökt upp ytterligare tre andra: klosterturisterna, släktturisterna och spritturisterna.

– Klosterturismen främst till Valamo lever upp till sommaren. När gränsen öppnades i början av 1990-talet var släktturismen riktigt livlig. I dag är det allt färre som besöker släktens gamla hembyar, mest familjer i tre generationer.

Och så har vi spritturisterna.

– Jag ogillar att generalisera men det är ofta gäng på fyra fem karlar som stannar en helg. De super kraftigt och köper en flicka för natten. I ett skede ökade könssjukdomarna i Norra Karelen på grund av sexturismen men jag tror att den har avtagit.

Den känslan har också kapten Heikki Juntunen på Niirala gränsstation.

– Knarkarna är en större marginell grupp än sexturisterna. Det finns så många hiv-positiva i ryska Karelen att finländarnas självbevarelsedrift har ökat.

Kimmo Nieminen intygar att den storskaliga spritturismen numera bara är ett pinsamt minne.

– Jag minns inte hur många resor jag organiserat åt busslaster med finländare som åkte över bara för att supa och köpa sex. Det var inte lite man fick skämmas.

Livskamrater och milismän

Utöver alla slags finländare som reser till Ryssland nämner Nieminen ytterligare en grupp gränsinvånare:

– De som aldrig åker över gränsen, av historiska skäl.

Det är något Kalle Lintunen i Värtsilä inte kan förstå. Han är fortfarande aktiv i Finland–Ryssland-samfundets lokalavdelning och när han tar emot oss i trädgården bjuder sambon Galina Krautsova på kaffe och ryska kex.

– Man måste försöka leva med sina grannar. Många finländare har en avig attityd till ryssar. De är trevliga och förvånansvärt öppna med tanke på att de har tvingats uthärda sovjetväldets systematiska övervakning. De är inte alls aviga gentemot finländare, säger han.

Trots att ryssarna gjorde Kalle Lintunen krigsvärnlös som tvååring har han skapat en levande relation till grannlandet.

– Bitterhet tjänar ingenting till. Folk är av samma skrot och korn varifrån de än kommer.

Numera besöker Lintunen och hans kompisar ryska Värtsilä då och då.

– Någon måste sköta hjältegravarna. Vi slår höet varje år.

Där får han ingen hjälp av Kari Partanen som jobbar på Värtsilä sommarteater. Han bor ett stenkast från gränsen och är utled på det.

– Jag har inte haft visum på sexton år. Jag bryr mig inte. Jag vill inte att två milismän gräver igenom min baklucka medan två andra förhör mig. Och så tas allt i repris på hemvägen. Jag orkar inte växla valuta och köa i timmar bara för att tanka bilen, säger han.

Kimmo Nieminen intygar att de ryska gränsbevakarna har blivit sakligare.

– Det beror på en själv. De kan fortfarande trakassera folk om de vill. Den som tänker vara morsk mot dem är det inte nästa gång. Lyder man snällt går allt smidigare, säger Nieminen.

Visum på gott och ont

Heikki Juntunen på gränsstationen säger att hans ryska kolleger har trappat ner på byråkratin. På finska sidan jobbar hans mannar och tullen så smidigt de kan. Gränsstationen byggdes för 150 000 bilar om året men förra året passerade tiofalt fler. Trafiken har nästan fördubblats på fyra år, och tillväxten väntas fortsätta.

– Om visumtvånget slopas ökar trafiken till mellan två och tre miljoner fordon. Då behöver vi fler filer och mera personal, säger han.

Juntunen tar inte ställning till visumfrihet, men han säger att politikerna måste förstå alla konsekvenserna. Smidigare övergångar, fler turister och större omsättning i de finländska affärerna är inte hela sanningen.

– Utrikesministeriet avslår en del visumansökningar. Därtill ids vissa personer inte ansöka då de vet att de ändå skulle få avslag. Slopar vi visumtvånget kan alla de här personerna pröva lyckan på nytt, flera gånger om dagen, och då är det vår sak att sila bort dem som inte ska få passera. Hur noga vi kan söka igenom deras bilar beror på hur mycket resurser vi har, säger Juntunen.

Regler och byråkrati avvecklas långsamt. I Kalle Lintunens längre perspektiv är dagens gränsformaliteter inget att väsnas om.

– Strax efter kriget var vi tvungna att täcka de fönster som vette mot öst. Det fick inte synas ljus härifrån. Gränszonen var bredare och pappren kollades titt och tätt.

Fakta

• Värtsilä i Norra Karelen delades vid krigsslutet 1944. Finland förlorade två tredjedelar av orten eller 215 kvadratkilometer till Sovjet, inklusive Wärtsilä järnbruk. Fångar restaurerade järnbruket 1947 efter att ryssarna bombat det i kriget. Värtsilä arbetsläger lades ner då Stalin dog 1953, smältverket lite senare då det blev olönsamt.
• Ryska Vjartsilja ligger 55 kilometer norr om Sordavala. Vjartsilja är i dag en rätt förfallen ort med tretusen invånare. En stålfabrik och en såg är de största arbetsgivarna. Den gamla järnvägsstationen, Leninstatyn, minnesmärket över kyrkan och de stupade ryska soldaternas och krigsfångarnas gravar är de främsta sevärdheterna.
• Finska Värtsilä var en självständig kommun tills den slogs ihop med Tohmajärvi. Vid fusionen 2005 bodde det knappt 700 personer i Värtsilä. Strax intill Värtsilä ligger Niirala med gränsövergången till Ryssland.