FOTO: Bo-Göran Lillandt. På bilden: Aslat-Jon Länsman

Norsk välfärd gynnar norra Lappland

Ska man försörja sig i EU:s nordligaste by kan gräset tyckas grönare på andra sidan gränsen. Samtidigt åker prismedvetna norrmän från hela Varangerhalvön ner till Nuorgam för att handla.

UTSJOKI/TANA Varje dag pendlar Jocke Pikkarainen från bostaden på Pulmankijärventie i Nuorgam 25 kilometer norrut till jobbet i Tana bru. Han drar på sig den röda dräkten och tar emot patienter på den kommunala akutvården.

– Jag trivs jättebra, säger han.

Pikkarainen kommer från Kimito, och har studerat i Åbo. Han har jobbat på ambulans tidigare, men i augusti förra året flyttade han tillsammans med sin flickvän så långt bort man kan flytta utan att emigrera, för att arbeta på den norska sidan av gränsälven Tana. Båda jobbar på vårdcentralen, fast flickvännen är moderskapsledig nu.

– Dels är vi på ett äventyr, dels kom vi för att bruttolönen är nästan den dubbla jämfört med motsvarande jobb i Finland, säger han.

Eftersom Jocke Pikkarainen är bosatt i Finland betalar han skatt här. Norge får bara arbetsgivarens socialavgift. I Finland är den 2,04 procent, i Norge 7,6 procent, men av gästarbetare tar de norska skattemyndigheterna jämnt 10 procent. Det höjer Pikkarainens faktiska skattesats nämnvärt, men:

– Jag får ändå nästan dubbelt upp i handen. Och så får vi högre barnbidrag från Norge.

Pikkarainen talar en hemmagjord norska med patienterna och en del av kollegerna, men finska med avdelningsskötaren Anu Saari. Hon har fem finländare på avdelningen. Tana helsesenter är en genuint internationell arbetsplats där bara halva personalen är norsk.

– Vi har personal från Filippinerna, Ryssland, Thailand, Kanada och Estland, säger hon.

Lönenivån i den norska vårdsektorn har lockat kunnigt folk från Finland redan länge. Anu Saari får förfrågningar från Finland varje vecka.

– Norska ungdomar vill inte studera vård. Treskiftsjobb avskräcker och lönekonkurrensen från andra branscher är så hård.

Från utlandet är efterfrågan så stor att den norska vårdsektorn kan välja och vraka.

– Språkkunskaperna är avgörande. Det är inte längre som när jag kom hit på 1990-talet att alla fick jobb. Man måste kunna norska eller ha en stark svenska, säger Anu Saari.

Alko lockar norrmän

För Jocke Pikkarainen tog det en månad att vänja sig vid norskan. Han är imponerad av norrmännen.

– De förstår svenska jättebra, bättre än vi förstår norska.

Om den språkliga acklimatiseringen gick enkelt har Pikkarainen inte heller haft svårt att byta studielivets Åbo mot småbarnsförälderns tillvaro i tystnadens Nuorgam. Byns enda krog är mestadels stängd. Inte heller i Tana bru finns det mycket att synda bort pengarna på.

– Det blir inte så mycket nattliv.

Man kunde tro att polarnatten skulle skrämma bort folk, men vinterhalvårets mörker bekommer inte Jocke Pikkarainen.

– Det är faktiskt lite mysigt. Naturen är otrolig här. Det finns många fina platser i Nuorgam, säger han.

Den obevakade gränsövergången mellan Nuorgam och den numera utarmade grannbyn Polmak är lite mysig, den med. För att utgöra EU:s nordligaste utpost och Finlands gräns mot Nato är den faktiskt riktigt söt. Skylten vid riksgränsen berättar att tullstationen är öppen under kontorstid och att det är förbjudet att transportera varor utan specialtillstånd utanför öppettiderna. Tack för det, snälla ni, och trevlig resa, liksom.

Det går lika behändigt åt båda hållen. Trafiken i Nuorgam är inte precis livlig, men säg vilka andra byar med 200 invånare som kan ståta med två medelstora matvaruaffärer plus Alko.

– Det är spriten och tobaken vi kommer för, och för vissa köttprodukter. Nöt är betydligt förmånligare här. Många köper för två, säger Knut E. Pedersen vars sällskap åkt ner från Vadsö på Varangerhalvön.

Prisnivån är så modest i Finland att det norska Vinmonopolets försäljning i Vadsö rasade då Alko öppnade sin nordligaste filial 2001. Ungefär 90 procent av kunderna i Nuorgams Alko kommer från Norge.

– Det är inte precis för ortsborna vi finns till, medger Kauko Pulkkinen i Alkos kassa.

Arktis öppnar dörrar

Anne Länsman, utvecklings- och näringschef på kommunkansliet i Utsjoki kyrkby, bekräftar att den starka norska kronan i kombination med den finska prisnivån gör Nuorgam lukrativt för norrmännen.

– De får mer för samma slantar än om de handlar hemma. Norrmännens köpkraft stärker vår sysselsättning.

Samtidigt undrar hon om företagen i söder har insett att exploateringen av Arktis med norska miljardinvesteringar ligger bara 200 kilometer från Utsjoki.

– När det börjar röra på sig i Ishavet ligger Utsjoki centralt, på kort avstånd men på den finska sidan. Ska Finland dra nytta av Arktis vill jag uppmuntra företag att investera här, säger hon.

Infrastrukturen är inte heller att klaga på. Att Knut Pedersen och hans kolleger från Vadsö väljer att köra via Utsjoki till Karasjok beror inte bara på mat- och alkoholpriset.

– Vägen från Nuorgam till Utsjoki är så mycket bättre än den på norska sidan om Tana älv, säger han.

Så grönt är gräset ändå inte i Nuorgam att norrmännen skulle köpa allt. Den ena av byns två klädaffärer har tvingats stänga, men byggvaror, verktyg och trädgårdsredskap är fortfarande förmånligare. Nikolaj Soloukmin i den ena av Nuorgams två byggmarknader säger att 85 procent av hans kunder är norrmän.

– Priset, utbudet och servicenivån – allt påverkar var norrmännen handlar.

Turismens utmaningar

I längden håller det ändå inte att vara beroende av den norska köpkraften. Därför, tycker Aslat-Jon Länsman, måste norra Lappland också satsa på turism från hemlandet. Han är 26 år, renskötare och vd i familjeföretaget som förädlar lokala delikatesser som lufttorkat renhjärta, driver ett sommarkafé och säljer semesteräventyr med laxfiske, samekultur, ishavsdykning, sportdraksflygning och skidåkning.

– Det är en utmaning att locka hit folk på vintern, säger han.

Tana älv är berömd för laxfisket, men turistsäsongen varar bara tio veckor. För att ge sportfiskarna en portion kultur, och för att ytterligare pengar ska stanna i Lappland, har stugbyarna längs älven inrättat ett särskilt turistyrke: roddare. De fiskare som anlitar en ortsbo för att ro båten får fiska längre för samma taxa och lära sig om laxfiske och samisk kultur.

Aslat-Jon Länsman är bekymrad för att de flesta ungdomar åker söderut för att studera och jobba. Det är svårt att hålla liv i samekulturen om den avvecklar sig själv.

– Många unga förväntar sig att det ska finnas jobb här uppe. Visst är framtiden full av utmaningar men chanserna finns ändå om man försöker slå sig fram, säger han i sann företagaranda.

Försöker folk det då?

– Jag känner inte till några andra unga företagare här i trakten. Vi är tre renskötare under 30 år i det här renbeteslaget. I Ylä-Teno (mot Karigasniemi) finns det klart fler ungdomar.

Aslat-Jon Länsman menar att den samiska ungdomen måste satsa på renskötsel för att kulturen ska överleva.

– Det är renskötsel som är samisk kultur. Där finskan har ett eller två ord för ren har samiskan hundrafemtio ord som nyanserat beskriver djuret.

Fakta

  • Utsjoki (Ohcejohka på nordsamiska) är Finlands tredje glesast bebodda kommun med 1 300 invånare och gräns till Enare och Norge. Av Utsjokis knappt 1 300 invånare bor hälften i kyrkbyn. Karigasniemi (Gáregasnjárga) 100 kilometer mot sydväst och Nuorgam (Njuorggán) 45 kilometer mot nordost är andra större byar.
  • Kommunens webbplats hävdar att Utsjoki är Finlands enda kommun med samiska som majoritetsspråk. Statistikcentralens uppger ändå att 49,9 procent är registrerade som finskspråkiga (2012), 47 procent som samiska, 0,4 procent (5 personer) som svenskspråkiga och 2,7 procent övriga.
  • Riksväg 4 löper från Helsingfors i nästan 1 300 kilometer till Same­landsbron i Utsjoki. Innan vägen från Utsjoki till Nuorgam blev klar 1971 färdades man längs Tana älv.
  • Detaljhandel, renskötsel och turism är de största näringarna i Uts­joki. Större företag finns inte. Arbetslösheten låg på 11,7 procent i mars (hela Lappland 14,8 procent). Cirka 200 Utsjokibor jobbar i Norge vilket sänker arbetslösheten.