En cigarr mot tidens tand

Sikari byggdes 1929 på Åbo Båtvarf som en "snabbgående experiment motorbåt". Det var varvets lednings eget projekt, och om de då hade ett smeknamn på den så var det antagligen Cigarren, på svenska.

Men det vet man inte. Säkert är att en ägare på 1950-talet kallat båten Sikari. Och för de nuvarande ägarna, far och son Vahto i Åbo, heter båten Sikari.

Vore det inte för pappa Esko Vahto så skulle man inte behöva tänka på vad båten skall kallas. Den skulle antagligen inte finnas.

– Allt sedan jag var liten grabb har jag haft den här känslan att jag vill bevara det som de gamla mästarna har åstadkommit med sina händer. Och det här är ju en alldeles unik grej. Man kan bara föreställa sig hur mycket den var före sin tid 1929.

Sedan tonåren

Brådmogen var också Esko Vahto då han som elvaåring köpte sin förs­ta racerbåt. Som 14-åring köpte han en renoverad Cadillac. Som 17-åring köpte han Sikari.

Eller kanske han fick den. Han minns inte så noga. Det var 1971. Sikari hade då varit kandidat för en stjärnroll i en komedi av Spede Pasanen men ratats för att den läckte den dag det begav sig. Några år hade den stått bortglömd på landbacken i Åbo.

Inför Spedes film 1966 hade båten förändrats ganska mycket jämfört med hur den såg ut på 1950-talet, kan man konstatera på en bild man hittar på Eskos 20-åriga son Jani Vahtos innehållsrika blogg (www.puuveneblogi.net). Men enligt Esko V var det tursamt nog nästan bara yttre och kosmetiska förändringar.

De mest djupgående hade att göra med att motorn bytts ut sedan 1929. Det har gjorts många gånger och varje motor har haft sina speciella avgasrör.

Läglig dockning

Det första motorbytet var det längsta. Efter bara några provturer så kraschade motorn, en rak sexa med dåförtiden monstruösa 120 hästar, så illa att den måste skickas tillbaka till fabriken i USA för att repareras.

Det blev krig, och den motorn kom aldrig tillbaka. Den snabbgående båten låg upplagd under hela kriget.

Det var tur. Båtens skrov hade likheter med motortorpedbåten Vinha som Åbo Båtvarf levererade till den finska marinen samma år 1929.

– Om den hade varit i skick 1939 så hade den kanske lastats full med sprängämnen och skickats mot fienden, säger Jani V.

I stället fann båten nya ägare på 1950-talet och kom att få i tur och ordning flera olika motorer. Det som passade bäst var en Ford Flathead V8, och en sådan (men inte samma) sitter under motorhuven nu också.

Skrovet, däcket, sittbrunnen och rodret (som sitter under kölen framför sittbrunnen) är alla i skick nu och det enda som fattas för att båten skall kunna sjösättas är att montera fast motorns hjälpsystem för tändning och kylning.

– Vi tänker nog få ut den för en provtur ännu i sommar, säger Esko Vahto.

Spikrakt

Han har själv kört båten senast för 25 år sedan.

– Den är mycket stadig i sjön, går spikrakt när man fått upp farten. Vid låga varv så paddlar den lite i sidled.

Vahto säger att han kört båten i åtminstone 40 knop. Det är lite svårt att veta då det inte finns några instrument ombord.

– Den var konstruerad för 60 knop och man har klockat den för åtminstone 53 knop, säger han.

Vid toppfart behöver bara två procent av bottnen röra vattenytan. Också propellern snurrar alldeles vid ytan, eller delvis ovan.

Esko Vahto – och Jani, som följer i precis samma spår, eller kölvatten – har flera unika båtar (och några bilar) under arbete i en hall invid järnvägen i Åbo. Sikari har varit ett jämförelsevis litet projekt och den största insatsen har antagligen varit att båten har hållits skyddad och hel i tiotals år.

– Det har inte varit så mycket att göra på den, den är ju så enkel, bara skrov, motor och propeller.

– Man skall inte heller "restaurera" sådana här. Då förstör man dem bara. Vem som helst kan bygga en ny mahognybåt. Men här är nästan allt ursprungligt.