Eerika dog för att ingen hade en helhetsbild

Därför dog åttaåriga Vilja Eerika under natten mot mors dag i fjol, efter en lång och utdragen dödskamp.

Hur ska man sammanfatta myndigheternas roll i Vilja Eerikas liv?

• Ingen lyssnade. Efter att hon i snabb takt flyttades till pappan och hans sambo 2010 fanns det otaliga tecken på att allting inte stod rätt till. Men ingen lyssnade, inte ens den sista gången våren 2012 då barnskyddet, efter att haft Eerika omhändertagen i fyra månader, beslöt att skicka henne tillbaka till det hem där hon utsattes för systematisk tortyr.

• Ingen såg. De vuxna i grannskapet och skolan som såg blåmärkena, som hörde misshandeln, som frågade hur hon mår och som försökte hjälpa henne genom att kontakta polis och ansvariga social- och barnskyddsmyndigheter fick inget gehör.

• Ingen granskade. De vuxna – pappa och hans nya sambo – till vilka myndigheterna överlät vårdnaden av henne granskades aldrig, varken då flickan förflyttades till dem, medan hon bodde där eller efter att hon våren 2012 gråtande återbördades till dem. Hade någon utrett de två så hade det kommit fram så många märkliga detaljer att flickan sannolikt hade räddats från det helvete de skapat för henne.

• Ingen bedömde. De vuxna som under hennes korta liv lyssnade gjorde det i fragment och därför förstod ingen omfattningen av hur illa hon hade det.

Listan kunde göras lång, men i den rapport som en tvärvetenskaplig kommitté i går överlämnade till justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) och omsorgsminister Susanna Huovinen (SDP) söks inte de skyldiga. I den granskas i stället alla de otaliga detaljer som fallerat under de åtta år som Eerika i olika etapper mött samhällets vuxna.

”En tung process”

Utskrivet på papper bedömer kommitténs ordförande Kristiina Kumpula, generalsekreterare för Finlands Röda Kors, att det handlar om mer än 500 sidor med protokoll från polis, socialmyndigheter och barnskydd som uppkommit under Eerikas åtta år vid liv. De har i rapporten komprimerats till några sidor där de möten som kunde ha lett till åtgärder finns nedtecknade.

– Det har varit en tung process. Det har funnits så många oroväckande budskap från grannar, från mamman, från mammans socialarbetare, från skolan. Vetskapen om att flickan far illa har funnits där men den har funnits i fragmenterade bitar. Men det har saknats en helhetsbedömning av situationen eftersom myndigheternas samarbete brustit. Ingen har i något skede suttit på all information och därför har ingen kunnat ta ett avgörande beslut.

Skolan som noterar hur håret lossnar och hur det finns blåmärken på kinder och kropp. Skolkuratorn som frågar om pappans bestraffning: att tvinga henne gå till fots den tre kilometer långa skolvägen. Mamman och hennes socialarbetare som slår larm till barnskyddet. Grannar som ser flickan springa i timmar ute på gården, som hör misshandeln i bostaden och som larmar barnskyddet. Alla besök hos olika myndigheter som en följd av alla dessa tecken – barnpsykiater, familjerådgivning, socialarbetare, skolkurator, barnskydd.

Och slutresultatet av allt detta: hur osäkerhet, okunskap om de egna befogenheterna och delvis attitydproblem leder till att ingen av dem kommunicerar över myndighetsgränserna, tar till sig hela omfattningen och med all information på sitt bord reagerar på Eerikas livssituation.

Förundersökningen klar i höst

Med rapporten vill myndigheter och beslutsfattare nu garantera att Finland aldrig mera behöver stå inför ett likadant fall.

– Vi ligger i topp i Västeuropa över dödsfall som en följd av familjevåld och i de siffrorna ingår också barn. Varje år dör cirka 10 barn som en följd av familjevåld, 300 skadas. Vi måste få ner dessa siffror, säger Henriksson.

Åtgärdsförslagen är fem och de innebär till en del lagändringar som snarast ska implementeras under samtliga ministeriers befogenheter. Med nya system är det meningen att myndigheterna ska börja samarbeta, att informationen ska löpa och att de vuxna som har befogenheter att ingripa kan göra det så det leder till resultat som kan rädda barnets liv.

Ändå handlar det om annat än lagar, understryker både Henriksson och Huovinen, bägge uppenbart berörda av Eerikas öde.

– Den lag som finns hade kunnat tillämpas i Eerikas fall, men av olika orsaker tog ingen ansvar för helheten kring alla de uppenbara tecken på att allting inte står rätt till som omgav henne, säger Huovinen.

Vem borde ha gjort det?

– Barnskyddsmyndigheterna. Så är det bara.

I vilken grad olika personer längs med vägen gjort så fatala missbedömningar att de kan åtalas för brott mot tjänsteplikt är en sak som polisen utreder. Förundersökningen ska vara klar till hösten och efter det blir det åklagarens sak att avgöra om det blir rättsprocess och mot vem.

Artikeln har uppdaterats.