Musikterapi i Paris. Foto: Mathieu Génon.

"Skapa musikerpool att beställa ur"

Allt fler projekt som sammanför musik och vård har dykt upp i Finland. Nu ska erfarenheterna systematiseras.

Ingen ifrågasätter musikens terapeutiska verkan, men musiken som helande kraft kunde utnyttjas ännu mera, inte minst för förebyggande av sjukdomar och som en del av vården både på sjukhus och inom äldreomsorgen.

Beslutsfattarna ser ofta på kultur och konst ur ett ekonomiskt perspektiv men tänker inte på hur mycket pengar som kan sparas genom att folk mår bra. Därför borde man ha handgripliga resultat att presentera, men lycka är svårt att mäta, säger professor Marja-Liisa Honkasalo från Åbo universitet.

Hon är involverad i Care Music, ett fyraårigt nationellt projekt, finansierat bland annat med EU-medel. Inom projektet har man sysslat med många olika former av att föra ut musik till vårdinstitutioner och nu systematiseras resultaten.

Ett av målen är att få till stånd en professionalisering av konstnärer som arbetar inom vården. Det krävs mycket mer än musikaliskt kunnande när man besöker sjuka eller dementa personer.

– Man måste vara lyhörd för stämningen, klara av plötsliga och oförutsägbara situationer, kunna hantera sina egna rädslor och känslor när man ser människor som har ont och framför allt skapa en dia­log så att det uppstår ett möte, säger Pia-Maria Björkman som är musikpedagog och vidareutbildat sig inom projektet att arbeta inom vården.

Petteri Siika-aho, som är projektledare anser att det inte behövs en särskild vårdmusiker-examen.

– Däremot behövs det utbildning och jag anser att ett slags lärlingsavtal vore värdefullt. Som konstnär är man ingen professionell vårdare, men ett ideal vore att vårdmusikanterna är en del av vårdteamet och -gemenskapen.

Han anser att musikerna skall få lön för sitt arbete och att det borde finnas en pool dit beställaren vänder sig. Även företag borde ta sitt sociala ansvar och sponsra musiker till olika vårdinstanser.

Det krävs också ett nytt tänk inom vården som fortfarande är ganska hierarkisk, säger forskningschef Liisa-Maria Lilja-Viherlampi som lett projektet.

– Det gäller att visa att det inte går ut över något utan att arbetet på avdelningen inte blir tyngre, utan gladare och lättare för alla. Det tar sin tid. Det finns inga standardmodeller och mycket hänger på chefens attityd.