Ejdern sköter ungarna kollektivt

Vi åker ut med två små båtar till den lilla kala holmen Pargrund, invid farleden utanför Tvärminne, för att bland annat undersöka stressnivån hos häckande ådor. Måsar, tärnor och vitkindade gäss flyger oroligt upp och ett par ejdrar tar också genast till sjappen.

Med stora håvar smyger sig tre forskare från olika håll fram och vips, sprattlar en åda i en av håvarna.

Nu är det bråttom. Kim Jaatinen tar ett vant grepp kring ejdern, sticker en nål under vingen och tar blodprov på den för att mäta stressnivån. Det måste ske inom tre minuter för att man skall få reda på vilken grundnivån är.

Därefter tar han temperaturen på fågeln som ligger alldeles stilla i hans famn, rycker ut tre fjädrar som sätts i en plastpåse, tar ett avföringsprov och kollar ringmärkningen. Sedan sätter han en gulgrön tejpbit på fågelns vinge, så att man senare på sommaren individuellt skall känna igen den när man filmar fåglarna med sina kullar på sjön. Han väger den och mäter huvudets storlek.

– Det är ett IQ-test. Ju större huvud ejdern har i förhållande till sin kroppsstorlek, desto bättre klarar den sig, säger han.

Innan fågeln får flyga i väg tas ännu ett blodprov för att se hur mycket stressnivån har stigit under behandlingen.

Markus Öst, som leder forskargruppen, antecknar noga alla uppgifter som senare överförs på dator och samkörs med andra data.

Under tiden undersöker Heikki Eriks­son boet och äggen. För att få veta hur långt ruvningen kommit, lägger han äggen i en hink med vatten. Färska ägg sjunker till botten, medan nästan kläckfärdiga kommer upp till ytan.

De här äggen flyter upp till ytan. Markus Öst uppskattar att de ruvats i ungefär 22 dagar. Snart är de kläckningsfärdiga. Heikki Eriksson täcker noga över äggen med dunen så de inte skall kallna och strör lite gräs över dem. På det sättet är de skyddade för kråkor.

– Det borde alla göra som av misstag har skrämt upp en åda från sitt bo, säger han.

Skygga och morska

Ejdrarna har olika personlighet. En del är skygga, andra morska och aggressiva.

– Vi undersöker hypotesen att de skygga lever längre, men får färre ungar. De modiga kan lättare bli offer för rovdjur, men producera större kullar, säger Kim Jaatinen.

På Tvärminne zoologiska station i Hangö har man undersökt ejdern sedan 1990. Specialforskaren Markus Öst kom med 1994 och forskar i ådornas beteende, som har ändrats en hel del under de senaste trettio åren.

– Ruvningstiden är absolut farligast för ådorna, som lätt blir offer för olika rovdjur. Förut häckade de flesta ejdrar längst ute i havsbandet på kala klippor, men numera hittar man dem allt oftare inåt land, på skogklädda holmar där de kan gömma sig under täta granar eller enrisbuskar. Orsaken är havsörnen, som ökat markant i antal under den här tiden, säger Markus Öst.

Men allt är inte frid och fröjd inomskärs heller. Minken och mårdhunden, som gradvis blivit allt vanligare i skärgården, kan snabbt göra rent hus med allt fågelliv på en holme.

Markus Öst berättar att ejdrarna på grund av rovdjuren också har ändrat beteende när det gäller att sköta om kullarna.

– Förut var det vanligt att mammorna ensamma tog hand om sina ungar. Numera gaddar de ihop sig i flockar, som med åren blivit allt större. Då fler mammor vakar över ungarna är chansen större att fler överlever. Ändå klarar sig inte flera än omkring tio procent av ungarna.

Markus Öst med sitt team har gjort en viktig iakttagelse.

– De som ensamma tar hand som sin kull är i bättre skick än de som bildar grupper. Vi har också kunnat visa att det är ådor som har lika många ungar som lättast bildar grupper med varandra, medan det är svårt för en ejder med bara en unge att få komma in i en grupp. Den skulle ha stor nytta av det, medan ådan med stor familj inte har mycket att vinna på att få bara en unge till i flocken.

– Ejdrarna strävar alltså efter att dela på risken att ungarna blir rovdjursföda och de vet hur många ungar de har. Flocken tenderar ibland att bli större än vad som är bra för den. Liksom så många andra arter, inklusive människan, tenderar ejdern att själviskt vaka över sina egna intressen i stället för att tänka på gruppens bästa. Om ejderflocken blir alltför stor blir den för synlig. Dessutom kan sjukdomar sprida sig lättare, säger Markus Öst.

Oroväckande minskning

År 1985 var en vändpunkt i ejderpopulationen i Östersjön och under de tio senaste åren har arten minskat med cirka 50 procent. Också andra blåmusselätande arter, som svärtan och alfågeln, har minskat drastiskt. Orsaken är okänd, men forskarna har kommit fram till att det finns olika förklaringar.

– I östra Finska viken har blåmusselbeståndet minskat och därför överlever ungarna dåligt där. I väst­ra Finska viken och Skärgårdshavet finns det tillräcklig tillgång på mat, men här är rovdjursangreppen på fågeln stora. På den svenska östkusten kan rubbningar i ekosystemet, som möjligen är kopplade till miljögifter, ha bidragit till minskningen. Där är salthalten tillräcklig, men blåmusslorna har mycket låg kötthalt och ejd­rarna får inte tillräckligt med näring. Där har de små kullar och stor dödlighet bland ungarna. Vilka gifter de möjligen får i sig vet man inte, säger Markus Öst. En svensk forskare driver tesen att fåglarna lider brist på B-vitamin, tiamin, men det förhåller sig andra skeptiska till, tills vidare.

– Något har hänt i ekosystemet i Sverige. Det borde vara skadat här också, men ådorna är inte speciellt sjuka. Tål de gifterna bättre?

I maj månad fortgår märkningen och provtagningen av fåglar på holmarna. Under sommaren följer forskarna med omkring 150 kullar genom att filma deras beteende. De känner igen de olika ådorna genom de olikfärgade tejpbitarna på vingen och kan dra sina slutsatser.

– Upptäckarglädjen är drivkraften bakom mitt intresse att studera ejd­rarnas familjeliv. Varje år överraskar ejdrarna med att uppvisa nya, till synes oförklarliga beteenden, som vi åtminstone ibland lyckats förstå i efterhand. Sådana upptäckter känns särskilt belönande, säger Markus Öst.