Efter år av väntan bevisas kådsalvans effekter

När Tiina Soini-Nurminen, 45, tryckte in den första klicken trög kådsalva i det öppna och blödande såret vid höger bröst var hon desperat.

– I det skedet skulle jag ha klämt in kaninskit där om det hade hjälpt, säger Soini-Nurminen som drogs med ett gropigt sår efter en bröstoperation. I en och en halv månad hade hon putsat, stoppat och bandagerat såret som vägrade växa ihop.

Soini-Nurminens besvär var fortsättningen på en bröstcanceroperation.

– Mitt vänstra bröst opererades 2003. Fem år senare gjordes en korrigeringsoperation, bland annat för att min hållning börjat lida av obalansen i brösten. Det var efter korrigeringen jag fick problem med såret, säger hon.

Läkarna försökte med olika metoder.

– Jag fick tabletter, något slags tygremsor och medel som skulle desinficera såret och i något skede skrev man ut kvicksilver. Det var stränga order om att inte tappa en smula i handfatet och att bara behandla såret, men jag tyckte giftet var så äckligt efter alla cytostatika jag hade fått att jag inte vill använda medlet.

Soini-Nurminen har en blomsteraffär i Lahtis och det var precis när hon var som mest utled på sitt blödande och rinnande sår som en av kunderna kom med ett försiktigt förslag.

Hon berättade att hennes man, som är ortoped, behandlat många kroniska sår med framgång. Hans metod var en salva baserad på grankåda.

En dryg vecka efter den första dosen tjock ljusbrun kådsalva hade såret vuxit ihop.

– Jag gick till sköterskan som haft hand om sårvården dittills och fick världens utskällning för att ha testat det här på egen hand. Hon undrade vad jag hade gjort om salvan skulle ha förvärrat tillståndet. Jag skulle förstås inte ha sagt ett knäpp till henne utan skyllt på kvicksilvret, men när jag slutligen tog till salvan var jag så utled på det där rinnande såret att jag inte tvekade en sekund, säger hon.

"Måste tro mina ögon"

När ortopeden och traumaläkaren, medicine licentiat Arno Sipponen i dag lägger fram sin avhandling om kådans betydelse för sårläkning tas hans frågeställningar på mycket större allvar än när han för första gången använde kåda i vården för elva år sedan. Sipponen, som då arbetade som hälsocentralläkare i Kolari i norra Finland, hade en patient med ett sår som vägrade bli bättre trots att det vårdades enligt alla konstens regler.

– Då frågade en av de erfarna sjukskötarna varför jag inte provar kåda, säger Sipponen.

Sipponen bestämde sig för att testa en lokal produkt, en salva som en jordbrukare kokade hemma i köket.

Salvan gjorde under.

– Efter att flera patienter hade nytta av kåda i sårvården måste jag ju börja tro mina ögon, säger Sipponen som kom till att kådans betydelse för sårläkningsprocessen behövde undersökas noggrannare.

Läs mer i fredagens Hbl.