KLICKA FÖR ATT SE HELA BILDEN. Elice Abonce Muhonen och Sanja Kosonen i föreställningen Capilotractées på Cirko-festivalen den 10 maj. Foto: Sebastien Armengol

Cirkuskonst som utmanar traditionerna

En dag på nycirkusfestivalen Cirko vidgar vyerna på ett sätt annan scenkonst inte alltid lyckas med. Det är utanför lådan och allt är möjligt.

Sanja Kosonens och Elice Abonce Muhonens föreställning Capilotractées är något av det mest fantastiska jag tagit del av på väldigt länge. Något av det mest personliga, kreativa, galna och underhållande.

Titeln betyder ordagrant "de som blir dragna i håret" och det är precis vad det handlar om. Kosonen och Abonce Muhonen har dammat av den traditionella cirkuskonstens bortglömda teknik att göra trick genom att hänga i sitt eget hår.

Den som tvivlar får bevis på att det är på riktigt, då artisterna mot slutet av föreställningen lossar den tunna metallringen som flätats in i den spända knuten på hjässan. Ringen och två gummisnoddar, ett nylonband och 150 000 hårstrån har tillåtit trapetskonstnären Elice Abonce Muhonen och lindansaren Sanja Kosonen att dansa runt flera meter ovanför marken och göra de mest hårresande trick ensamma och i par.

Föreställningen är en ständigt överraskande hybrid av cirkuskonster, små mellanspel i form av sketcher, sång och elgitarrock. Associationer går både till Aki Kaurismäkis filmestetik och till stumfilmer. Här finns samma lågmälda humor och allvarliga ansiktsuttryck. Och ett talande renhuvud och en uppstoppad fågel. Bland annat.

Det bärande temat är så klart hår. Vår absurda fixering vid just kvinnors hår och behåring och allt som förknippas med det. Skönhet och skam, regler och förväntningar. Kosonens och Abonce Muhonens grepp om ämnet är humoristiskt, men inte utan allvarlig underton.

Men främst är Capilotractées ändå en underhållande och välgjord show av två kreativa, begåvade unga artister. Så får de också stående ovationer och entusiastiska bravo-rop efter den sextio minuter långa föreställningen. Det här vill vi definitivt se mera av.

 

Tidigare på kvällen, i en annan sal på cirkuscentret i Södervik, har vi fått blicka in i framtidens jongleringskonst under världspremiären av Jay Gilligans föreställning Prototype. Gilligan är huvudlärare i jonglering vid dans- och cirkushögskolan i Stockholm.

För den oinsatta betyder jonglering endast att kasta saker i luften och fånga dem innan de ramlar i golvet. Och göra det med så många saker som möjligt på en gång. Men under Gilligans föreställning är fem bollar i luften samtidigt i sammanlagt kanske tio sekunder.

Det Gilligan gör är något annat. Han förnyar jongleringen och utvecklar den till en mer självständig konstform. Hans eget företag vid namnet Fourth Shape, den fjärde formen, arbetar med att forska i och ta fram nya redskap för jonglering.

Traditionellt har man använt sig av tre former: bollar, ringar och klubbor.

Tillsammans med bland andra Tom Kidwell har Gilligan skapat – alltså helt konkret sågat och limmat ihop – till synes enkla, ja självklara nya instrument för jonglering. Trianglar, cirklar som är sammanlänkade, klubbor med hål i, fyrkanter, och något som liknar en stor dubbelsidig fiskkrok.

Jay Gilligans version av jonglering handlar nästan uteslutande om objektmanipulation. Termen objektmanipulation används ofta som ett bredare begrepp än jonglering, och betyder att man skapar olika rörelsemönster för föremålen – man kastar alltså inte upp dem i luften i tur och ordning. Det kan handla om balansering, formationer, kombinationer, den egna kroppens möjligheter. Resultatet är en böljande, ibland hypnotisk rörelseström.

En lika viktig del av föreställningen, och mer spännande, är den neonlysande apparaten i scenens vänstra hörn. Bordet, trumman, rymdskeppet (?) kallas reactable – reactor och table, reaktor och bord – och skapar elektronisk musik och spejsade mönster när man placerar olika klossar på dess yta. Det är i det närmaste omöjligt att förklara hur det hela fungerar och än mindre hur det ser ut. Komponenter i uppfinningen, som utvecklades i Barcelona år 2006, är bland annat en kamera, en projektor och en bärbar dator. Det finns endast trettio i hela världen.

Jay Gilligans nyskapade jongleringstekniker och det spännande objektmanipuleringsmusikbordet blir en intressant föreställning om konstformens möjligheter och framtid.