Närkontakt med nalle på Grönland

Att få uppleva en isbjörn på bara fem meters håll och klara sig med livet i behåll, det bara inte händer. Men det är precis vad äventyraren och upptäcktsresanden Pata Degerman nu har varit med om.

– Det här är en av höjdpunkterna i mitt liv. I många år har jag drömt om att få se en livslevande isbjörn. Jag har haft en amulett, ett isbjörnshuvud, som jag fått av min isländske vän Jón Magnusson, hängande i mitt arbetsrum. Den har jag inte velat bära förrän drömmen gått i uppfyllelse, berättar Pata Degerman.

Nu dinglar amuletten om halsen på honom.

Pata och Jón hade i över ett halvt år planerat att åka till Grönland inom ramen för sitt "sista chansen att se-projekt". Nu var de där tillsammans med en israelisk-amerikansk fotograf Amos Nachoum för att fota vilda djur i en dryg vecka och planera för eventuella kommande expeditioner dit.

Pata är fortfarande hög av den stora upplevelsen.

– Vi hoppades få se isbjörn, myskoxe, narval, fjällräv och örn. Det stannade vid isbjörn och myskoxe – och sälar förstås.

De bodde i en stuga på den lilla byn Ittoqqortoormit på östkusten och åkte omkring på snöskotrar och en släde med två inuiter, Hjalmar och Gaba, som guider. De såg flera spår. Inuiterna kände på dem och kunde avgöra hur gamla de var och när björnarna varit där.

Jägarna i Ittoqqortoormit har rätt att skjuta 35 isbjörnar per år.

– En dag fick vi höra att det hade skjutits en isbjörn i en by inte långt från där vi bodde. Vi for i väg för att se på den. Plötsligt skrek Hjalmar, som hela tiden hade en kikare i handen och ett gevär på axeln: Isbjörn! Jag såg ingenting, bara vitt. Han for i väg med vild fart och jag hade all möda att hålla mig kvar på kälken.

Medan de åkte upptäckte Pata att en isbjörn sprang bredvid dem på fem meters håll.

– Hjalmar saktade farten och den andra kälken hann upp oss. Björnen blev lite trött av allt springande och hade ätit en säl precis innan. Vi upptäckte de blodiga resterna efteråt. Vi steg av kälkarna och fotade hysteriskt. Inuiterna började prata med björnen med låg, lugn röst och uppmanade oss att bilda en klunga. Björnar ser lite dåligt och trodde då att vi var ett stort djur. Vi hade lärt oss att inte göra några häftiga rörelser och inte springa.

Hjärtat hackade

Det här var en ung, fyra fem år gammal björn, alldeles vit. Den var lugn och nyfiken, satte nosen i vädret och försökte komma på vad det konstiga "djuret" framför den luktade.

– Det var otroligt spännande. Jag var inte direkt rädd, men mitt hjärta hackade som en symaskin. Jag kände mig mycket liten när björnen kom lufsande rakt mot mig. Våra guider, som hela tiden såg sig omkring ifall andra björnar skulle uppenbara sig, hade geväret redo, om björnen skulle besluta att gå till anfall.

Men det gjorde den inte. Efter en dryg timme fick den nog av de ivriga fotograferna och gav sig i väg.

– Vi åkte hem till stugan, överlyckliga av den stora upplevelsen. Vi tänkte ha fest för att fira, men spänningen hade tagit så mycket på krafterna att vi somnade genast.

De fortsatte att leta efter vilda djur de följande dagarna och träffade på tre myskoxar som brölade och buffade på varandra.

– Vi hade redan uppnått klimax, så de bekom oss inte värst mycket. Fast nog var de mäktiga.

– Att se en isbjörn på bara några meters håll är nog en "once in a lifetime"-upplevelse. Jag behöver inte komma närmare mera.

Nu tränar Pata Degerman inför nästa expedition som för honom och hans nio medresenärer till Tonga i Söderhavet i höst.