BARNDOMSVÄNNER. L.C och Anne S. lärde känna varandra via metodistkyrkans ungdomsverksamhet. Båda utsattes för övergrepp som barn och har varit ett stöd för varandra upp i vuxen ålder.Foto: Leif Weckström.

Nu träder fler offer för metodistpastorn fram

Det värsta för de utnyttjade barnen var den kompakta tystnad som omgav de pågående övergreppen. – Genom att berätta vår historia vill vi hjälpa andra utsatta barn, säger Anne S. och L.C från Grankulla.

För bara några dagar sedan beslöt sig L.C för att göra sig av med en börda som tyngt honom i över trettio år.
– Jag berättade då för första gången för mina föräldrar att jag utsattes för övergrepp av metodistpastorn när jag var 15 år gammal. De frågade genast varför jag ingenting sade när det pågick, men det var omöjligt. Ingen hade trott på mig.

L.C kom i kontakt med pastorn via metodistförsamlingens barngrupp Gott Gry, GG. Senare fortsatte han till ungdomsgruppen och deltog i flera läger på den idylliska lägergården Jumijärvi utanför Jämsä. När han blev tonåring hamnade han i trubbel – och efter ett slagsmål fick han en villkorlig dom. Det var då man utsåg pastorn till hans övervakare.

– Vid den första träffen mötte pastorn mig i dörren med ett hårt famntag och en våt kyss på munnen. När vi skulle tala klämde han ner sig bredvid mig i en soffa. Under hela samtalet satt han tätt bredvid mig med armen om mig och tog på mitt lår.

Varje session tog mellan en och två timmar och tiden gick plågsamt långsamt. L.C drog sig för träffarna som alltid innebar kyssar och ”kletande”, men han kunde inte heller säga emot eftersom alternativet hade varit fortsatta rättsliga åtgärder. Träffarna upprepades var tredje vecka under ett års tid.

– Vem skulle jag ha klagat hos? Polisen skulle ha skrattat och trott att jag försökte slingra mig undan domen. Och mina föräldrar var personligt bekanta med pastorn sedan många år tillbaka. Jag var också orolig för att pastorn skulle klaga på mig och försätta mig i en ännu värre situation om jag protesterade. Han hade fullständig kontroll.

På den tiden var Grankulla ett litet och ganska slutet samhälle och högst upp i hierarkin satt pastorn, menar L.C.
– Han var en högaktad auktoritet, den som alla litade på, säger han.

Det intygar även Anne S, tidigare Lindros, som försökte påtala övergreppen redan när hon bodde på Hurtigs barnhem som barn. Då bemöttes hon av bestörtning, tårar och misstro och hennes vittnesmål ledde aldrig till några åtgärder.

I tisdagens Hbl berättade hon anonymt sin historia, men nu vill hon träda fram med namn.
– Det är så viktigt att vi lär oss att tala om de här sakerna för att kunna hjälpa andra utsatta barn. Vuxna måste få veta att det är så här övergrepp går till, i all tysthet, säger hon.

Under sina år på barnhemmet bevittnade hon pastorns övergrepp mot pojkar, och blev även själv utsatt för övergrepp av äldre pojkar. Under en lång tid hade hon som vana att vid läggdags knyta fast sina pyjamasbyxor i sängkanten för att undvika att någon skulle komma in och dra dem av henne innan hon hann försvara sig.

– På ett sätt kan ändå pojkarna inte klandras. Jag misstänker att de trodde att det hör till att man får ta intimt på vem som helst. Så hade ju en vuxen gjort med dem.

Även några av Annes och L.C:s barndomsbekanta har berättat om övergrepp som begåtts mot dem på barnhemmet och inom metodistkyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Dessa personer vill inte träda fram i Hbl men deras exempel är viktiga för att visa att det antagligen finns ett stort mörkertal, anser Anne S. Varken hon, L.C eller någon av deras vänner hör till dem som anmälde händelserna till kyrkan 2010 eller 2013.

– Övergrepp är mycket vanligare än man kan föreställa sig. Det gäller inte bara Hurtigs barnhem utan säkert flera andra. Att barnen håller tyst om saken beror på att de står ensamma i världen och inte kan värja sig, säger hon.

L.C vände metodistkyrkan ryggen så fort han avtjänat sitt straff och inte längre behövde övervakas av pastorn.

– Jag gick aldrig tillbaka dit igen och tänker aldrig göra det heller. Men nu för tiden litar jag på präster på nytt och har blivit aktiv i en annan församling. Det är inte kyrkans fel att det blir så här.
Han poängterar också att han inte vill svartmåla den döde pastorn, bland annat av hänsyn till hans familj och till församlingsmedlemmarna.

– Jag har tigit och funderat på det här i snart fyrtio år men jag har ingen anledning att förstora eller ljuga om det skedda. Människor har två sidor och jag vill påminna om att pastorn även gjorde mycket gott och hjälpte väldigt många männi­skor. Jag hoppas även att barnhemmet kan fortsätta med sin verksamhet för där fanns också mycket gott.

Sedan skandalen avslöjades har metodistkyrkan sagt att man erbjuder offren professionell hjälp. Det ger inte L.C och Anne S. mycket för.

– Aldrig. Jag skulle aldrig sätta min fot hos någon själavårdare där, säger Anne S.

– Jag berättar inte det här för att själv må bättre utan för att jag vill att alla ska veta hur man behandlar utsatta barn i Finland. På det sättet kan fler förhoppningsvis lära känna igen underliga beteendemönster och övergrepp. Jag vill också visa andra offer att de inte är ensamma, säger hon.