Vårdpersonalen utsätts dagligen för våld

– Det är skrämmande att sådant sker, men jag har ännu inte blivit avskräckt, säger Camilla Björklund som studerar till akutvårdare på Arcada.

Hon vet att hon ger sig in i en farlig bransch. För en vecka sedan rapporterade Hufvudstadsbladet om en vårdare som knivhöggs av en patient under transporten från Åbo till Ny­stad.

Lyckligtvis är den här formen av grovt våld mot vårdpersonal ovanlig, men hot och ohövlighet är en del av vardagen för dem som jobbar inom ambulans- och akutvården.

– Patienter som spottar och fräser möter man dagligen. Men man blir immun så småningom, säger akutvårdslärare Kenneth Lindén.

Lindén är förstavårdens fältchef på Västra Nylands räddningsverk och undervisar i akutvård på Arcada. Han har varit med om många hotfulla situationer i sitt arbete på fältet.

– Man måste använda sina egna armar och ben för att hindra patienter från att attackera, men vi får inte ta i hårdare än andra medborgare, säger han.

Enligt Lindén skulle man kunna undvika en del av våldet genom att förbättra kommunikationen mellan de olika myndigheterna. Han menar att Social- och hälsovårdsministeriet har gjort kommunikationen besvärlig.

– Polisen och vårdpersonalen ingår i samma radionät men i akuta situationer har vi svårt att få tag på varandra.

– Polisen vet vilka adresser som är farliga, men vårdpersonalen har inte tillgång till den informationen.

Attitydproblem

Enligt Heikki Sederholm på Förbundet för akutvård i Finland ökar våldet mot räddningspersonalen hela tiden.

– För tjugo år sedan kastade man inte flaskor på ambulanserna. Folkets attityd mot myndigheterna har helt enkelt blivit sämre, säger han.

Enligt Sederholm har den finländska räddningspersonalen trots allt kommit lätt undan hittills.

– I Sverige finns det områden dit vårdpersonal aldrig åker utan polis. Där är våldet mot vårdpersonal ännu vanligare, säger han.

Enligt Kenneth Lindén är vårdpersonalens situation knivig eftersom polisens resurser har minskat de senaste åren. Ibland kan det dröja länge för poliserna att komma till platsen.

– Då måste man avgöra om man ska stå och vänta på polisen medan någon förblöder eller gå in trots att det är farligt. Oftast väntar vi på polisen, säger Lindén.

Hemlig identitet

Enligt Nödcentralsverkets projektexpert Stefan Thessman är hoten en del av vardagen också för dem som jobbar på larmcentralerna. Thessman har jobbat nio år på nödcentralens operativa sida, varav sex år som skiftmästare.

Under sin karriär på den operativa sidan fick han ofta ta emot hotfulla samtal. Enligt honom är fysiska hot ovanliga, men hot om till exempel stämning förekommer.

– De som ringer 112 upplever någon form av nöd. Om de får svaret att deras situation inte är en nödsituation känner de sig fel behandlade. Det typiska är att någon blivit utslängd från krogen och kräver att polisen ska komma och reda upp situationen.

Enligt Thessman är det olidligt att jobba på nödcentral om man tar hot och kritik personligt.

De anställda på nödcentralen behöver inte tampas med fysiskt våld, men arbetet är psykiskt påfrestande.

– Jag har hemligt telefonnummer och hemlig adress, säger han.