svåra minnen. Det jag såg har förföljt mig hela livet, säger en kvinna som växte upp på barnhemmet. – Man blundade för det som hände och ingen fick tala om det. ´Foto: Niklas Tallqvist

”Alla visste – men inget gjordes”

Efter Hbl:s artikel om de sexuella övergreppen inom Metodistkyrkan har flera berörda hört av sig till redaktionen. Enligt källorna pågick övergreppen under en lång tid medan de vuxna blundande och slätade över.

En man som i dag är närmare sjuttio berättar att han är en av de pojkar som metodistpastorn förgrep sig på. Mannen kom till Hurtigs barnhem redan 1944 och blev bekant med den misstänkte pastorn ungefär tio år senare.
– Han tog mig i enrum och ville diskutera någonting jag sagt. Han ville att jag skulle sitta i hans knä. Han började smeka mig och tafsa på könsorganen. Det gjorde ont.

Pastorn förgrep sig på pojken 3–4 gånger. Han gick aldrig längre än att tafsa och smeka.

Sade han något om det han gjorde?

– Jag minns inte. Vi var barnhemsbarn och högaktade auktoriteter. Och vem skulle ha trott oss? På det sättet kan man säga att vi var lätta offer.

Fundera du någonsin på att berätta för en vuxen?

– Man vågade inte tala om det. Först förstod jag inte vad det handlade om. När jag blev äldre kom chocken när jag insåg vad det varit frågan om.

Enligt mannen som Hbl har talat med diskuterade pojkarna inte sina upplevelser med varandra. Men mannen säger att det var allmänt känt att man skulle undvika pastorn och att han gillade att tafsa på pojkar.

Efter att mannen gjort militärtjänsten flyttade han ut från barnhemmet 1967. Då fick han en bostad i Metodistkyrkans fastighet på Apollogatan i Tölö i Helsingfors. Senare flyttade pastorn in i samma hus och blev mannens granne.

– Jag klarade av att prata med honom, kanske just för att han aldrig gick längre än så. Men jag tyckte inte om honom.

Mannen blev också offer för andra övergrepp på Hurtigs barnhem. En äldre kille som bodde i samma rum tvingade de yngre att tafsa på honom.
– Vad hade vi för val? Han hotade oss med stryk.

De övergreppen tog slut när den äldre killen flyttade ut några år senare.

Mannen säger att han aldrig kommer att kunna glömma övergreppen. Han vill ändå poängtera att barnhemmets personal inte var inblandad i de övergrepp han utsattes för.

Eftersom pastorn i dag är död är mannen ambivalent till att tala ut om sina upplevelser.

– Jag känner att jag gör fel om jag talar och fel om jag inte talar. Men det är viktigt att det här kommer fram.

På samma sätt resonerar en kvinna som Hbl har talat med och som växte upp på barnhemmet.

– Jag har väntat i trettio år på att det här ska komma fram i ljuset. Det är en stor lättnad.

Enligt kvinnan pågick övergreppen systematiskt och rakt framför ögonen på många vuxna.

– Varje fredag var det bastu för pojkarna klockan sju och då kom pastorn på besök. Han skulle tvätta pojkarna. De fick nämligen inte tvätta sig själva, och om de gjorde det utförde pastorn en grundlig kontroll med händerna efteråt för att kolla om pojken var ren, säger hon.

Övergreppen gällde inte bara pastorn och pojkarna. Också barnhemmets flickor fick vänja sig vid att bli ”kletade på”, enligt kvinnan.

– Jag var rädd att gå och lägga mig eftersom man tillät äldre pojkar att komma in i sovrummet och ta på flickorna. Om kvällarna snörde jag min pyjamas så hårt jag kunde och fäste snöret i sängkanten så att jag skulle vakna om någon försökte dra byxorna av mig. Jag låg ofta sömnlös hela natten och vakade över min lillasyster, berättar hon.
Enligt kvinnan visste alla vad som pågick, men det fanns en tystnadskod. Man fick inte tala om övergreppen.
– En gång konfronterade jag föreståndaren. Hon började gråta och sade bara att det inte kan stämma. Man ville tro pastorn om gott och såg helt enkelt mellan fingrarna.

Bland de drabbade fanns enligt kvinnan flera pojkar som fortfarande bär på svåra minnen från barndomen. Hon har fortfarande kontakt med några av dem och under gårdagen ringdes de och diskuterade Hbl:s artikel.
– Jag har gråtit mycket i dag och tänkt på de andra barnen på barnhemmet. En av pojkarna jag växte upp med där tog sitt liv genom att hoppa framför tåget. Han var en av dem som alltid badade bastu med pastorn, säger hon.

Enligt kvinnan är det en stor lättnad att övergreppen nu kommer upp till ytan.
– Jag har funderat i hela mitt liv på hur jag ska bli fri från allt som hände. Man måste få prata om sådant här.

Enligt kvinnan kunde övergreppen pågå i tystnad under en så lång tid för att den misstänkte pastorn var så omtyckt och hjälpsam.
– Ingen ville tala illa om honom och man fick ingenting säga. Jag minns bara känslan av att vi borde vara tacksamma för att någon tar hand om oss, och att alla hela tiden upprepade att vi har det så bra här på barnhemmet.

Utifrån sett måste allt ha verkat idylliskt, tror kvinnan.
– Barnhemmet visade upp en glad fasad, men allt som pågick därinne var privat. Vi levde som i en bubbla. Men vem ska man vända sig till? När jag flyttat ut och fick problem med att betala hyran ställde metodistpastorn genast upp. Man köpte tystnad för pengar, säger hon.