Skummande ska det vara – och med russin i

Det hör inte precis till vanligheterna att förmiddagarna på Hbl:s redaktion förgylls av alkoholhaltig dryck, men valborg till ära får testpanelen göra ett undantag – låt vara att alkoholhalten ligger under en procent. Den törstiga skaran står samlad och redo, och för en gångs skull är samtliga på plats i tid.

Sju olika mjödsorter ska fukta fyra strupar och få tungorna att lossna. Ja, inte bokstavligen, utan förhoppningsvis i poetiska utsagor om detta flytande men fasta finska inslag i vårfirandet.

Testpanelens förhållande till testföremålet varierar. Joakim Ekroos, 33, har en saklig och lite distanserad relation.

– Jag dricker ett glas om året, under valborg.

Annika Rentola, 45, och Tua Ranninen, 60, är däremot hängivna mjödvänner.

– Jag har lagat mjöd en gång per år så länge jag minns. Jag har också upplevt en mjödexplosion i skåpet när barnen var små, berättar Annika.

– Jag har druckit mjöd hela mitt liv, men nästan aldrig köpemjöd. Även som sommardryck är mjöd gott, bara man kommer ihåg att laga det, säger Tua.

Maja-Stina Andersson, 27, bär på bagage från barndomen.

– Jag har ett skräckblandat intresse. Mamma har alltid varit livrädd för att mjödflaskorna ska explodera, vilket kanske har gjort mig lite skeptisk.

Socker och städmedel

Testet görs i blindo, så kvartetten får förlita sig på syn-, lukt- och smaksinnet och lämna alla förutfattade meningar på skrivbordet.

Klunk nummer ett, Marlis traditionella mjöd, väcker inga större passioner.

"Påminner om sockerdricka, lite metallisk eftersmak" lyder det samstämmiga omdömet.

VIP:s traditionella mjöd är i ungefär samma klass. "Fast mindre essens och vackrare färg", men smakar egentligen ingenting".

Marlis hemmjöd tänder inte heller några majbrasor. "Den doftar barnkalas". "Unken." "Sliskig".

Flaska nummer fyra däremot, Wanhan Porvoon Fabriikkis Kotisima, lockar fram helt andra adjek- tiv.

– Den ser lite grumlig ut och det ger hemkänsla, tycker Tua.

– Den doftar citron! utbrister Maja-Stina förtjust. Den här tycker jag om.

Flaska nummer fem, barnens favorit Mehukatti, drar ned mungiporna rejält. Månne avsaknaden av alkohol har med saken att göra …?

– Nu är vi tillbaka i städmedlen. Det här påminner mig om när jag som ung städade golv i Grekland, säger Annika.

– Huj helvete! är Tuas kraftfulla inlägg.

– Uuj, nej! En lång och äcklig eftersmak, kompar Joakim.

Amicas mjöd porlar ned i det nästsista glaset, och som det skummar! Testpatrullen tjoar upprymt och russinen gör minerna ännu gladare.

– Den är kiva, säger Joakim.

– För mycket jäst. Den lägger sig som en boll i magen, klagar Maja-Stina.

– Hördu, det är nog de där andra glasen som ligger där som en boll, blir svaret från de andra.

Panelen enas om att detta ändå är den starkaste kandidaten hittills. Mjödflaskan säljs endast på utvalda Amica-restauranger.

Sjunde och sista glaset är ett djävulskt test av panelens behörighet. Louhisaaren juoma från Wanhan Porvoon Fabriikki är nämligen ingen mjödsort alls.

– Det doftar något helt annat … honung eller fläder. Eller humle.

– Fy fan! Herregud så äckligt!

Idel fula grimaser, vilket kanske inte är helt fel i sammanhanget. Den som är inställd på att avnjuta en blandning av vatten, farinsocker, citron och jäst ska nämligen inte serveras svartvinbärsbladsdricka.